t den inledande öfversigten följer något om tiden före Stjernhjelm, och sedan Stjernhjelmska tiden, samt deresler Stjernhjelms efterföljare Columbus, Lagerlöf, Grefvarne Gyllenborg, Spegel, Lucidor, Runius, Fru Brenner, Dahlstjerna, Frese och Fru Nordenflycht. Dessa bada sednare, med hvilka andra delen slutar, i synnerhet Fru Nordenflycht, utgöra med sin större känsloinnerlighet och smak samt en mera åt bildning strälvande behandling af konstsormen, en snart sagt omärklig osvergång till hvad som blifvit kallade Dahlinska perioden, och hvarmed den tredje — egenteligen en fortsättning af den andra — delen börjar, efter en kort inledning, om svenska vitterheteus tillstånd näst före Dalin. Rec. kan ej undgå, att fästa uppmärksamheten vid, att ju mera författaren närmar sig vår tid desto mera tyckas politiska antipatbier få makt med honom, och vid teckningen al Dalin, Trierwald och Tessin (junior) tager det allmän-historiska elementet ut, om just icke alejonparteno, så åtminstone en del lika stor som det litteratur-historiska. Också behöfver en läsare, ju närmare författaren kommer in till sin egen samtid, bemöda sig om att skilja agnarne ifrån hvetet. (Mörcko, Sveriges förste roman-författare, söljer i en egen underafdelning näst elter Dalin, Triervald, Tessin och Lovisa Ulrika. berester öfvergår författaren till Gustavianska perioden och skildrar, utom den med snillegäfvor ovanligt utrustade aljusarekungeno, de män, som synnerligen spridde glans öfver denna litteraturhistoriska epok. Sålunda skall läsaren här alerfinna bilderna af Gjörwell, Creutz, Adlerbeth, Rosenstein, Oxenstjerna, Kellgren och Leopold m. sl. Öfverallt i detta sörtjenstsulla verk varsnar man spår af författarens herravälde öfver ämnet, om icke alltid herravälde öfver sig sjels. Bilderna äro oftast hällne i en mild behaglig färgton, utan att författaren derföre smickrande trädt sanningen för nära. — Sålunda är den dom, som t. ex. Blom, Sahlstedt och Lorentz Häammarsköld ibland omildt och underkännande fällt öfver svenska vitterhetsidkare, af författaren sörmildrad i det han bemödat sig att ur deras arbeten utleta, hvad som kunnat lända dem till berömelse. Vi anse oss icke kunna bättre sluta denna anmälan af ett verk, fullt förtjent af allmänhetens uppmärksamhet än då vi anföra följande, den frejdade författarens yttrande: 4bet kan ej annat vara, än att kärleken till fäderneslandets häsder, ehvar den finnes rätt lefvande och fullsländig, äfven innebär kärlek till den minnesteckning, som sysselsätter sig med dess vitterhet och litteratur. Hår nemligen, och särdeles i dess skaldekonst, framvisar sig i den skönaste asspegling svenska solklynnets egenheter, anlingen de betraktas i sig sjelsve eller i sin ursprungliga sammanslätning med Nordens naturlif, eller i sina beröringar med andra solkslags odling. Ingenting vore då ösverslodigare, än alt utläta oss i ett lostal öfver värdet, vigten och nödvändigheten af en förtrolig bekantskap med det svenska snillets bemödanden i vittra yrken. Hufvudvinsten af allt det studium en bildad nation egnar åt sina bäfder, består tvilvelsutan deri, att bon lär känna sig sjelf i sin forntid, för att rätt kunna begripa sig i sin nutid och sedan af dessa begge kunskapers förening skörda helsosamma tillämpningar för sin framtid. Förhåller det sig så: då är äfven visst, att också på detta fält uppvexer för svenska nalional-medvetandet en oberäknelig vinst, och det med hänsyn, ej blott till en estetisk, utan äfven till en allmän historisk sjelskännedom. v