Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1845, sida 1

— — —? — — — DSCS8 många och talande bevis på, hurä ofta Adeln bragt honungamakten i. trangmål och med konungarne stridt på lis och död om herravåäldet, ömsom segrande och besegrade. bå Riket suckade under utländskt förtryck och var belungadt al dryga pålagor, då höllo visserligen Adeln och Konungarne ihop, så länge de gemensamt sögo landets märg, och då var det landets allmoge, som under Engelbrecht och Sturarne samt Gustaf Wasa räddade Sverige från fullkomlig undergång: Men under Carl VIIUH Knutsson, Gustaf l:s sednare regeringsär, Brik XIV, carl IX, Carl XII och Gustaf HI hafva regenserne väl fött erfara, bvad det vill säga alt strida med landets Adel, kEtik XIV, Carl XIl och Gustaf HI dukade under på försöket; Carl VIll Knutsson måste flera gånger vifva vika för Adelns makt, och ehuru de begve Carlarne d. IX och M hade tillräcklig krast och beslutsamhet, att, med stöd af landets allmoge, underkusva den och dess orimliga anspråk, så visste likväl Adeln alt ånyo resa sig, eller hvarje nederlag farligare och med fsörevad styrka. Det har endast varit mot svaga och eftergifvande regenter, som Ådeln visat sig vänligt sinnad, sasom t. ex. mot Johan Ill, Sigismund, Drottning Christina, Ulrika Eleonora, Fredrik I och Adolph Fredrik.4 — Härtill skulle ännu kunna läg as Gustaf AV Ådolph, hvilhen Ådeln vid mänga tillfällen så förde bakom ljuset, alt han slulligen förlorade folkets kärlek och med dem rike och krona 4. — Moln, sådana som dessa, äro tillräckliga att fördunkla, ja att helt och hålet undanskymma älven de klaraste stjernor, och man kan med Friberre Cederström tryggt påstå, att åSveriges Konung i Sveriges Adel icke har det ringaste stod att påräkna, om han ej tillika kan grunda detsamma på hela Svenska folkets medverkan och förtroende. — bå Svenska Ådeln kvadjar till häldernaw, beter den sig på samma säll som en adept i magien; hvilken påträffat en besvärjningssormel, med hvars lilnjelp han frammanar andar, öfver hvilka han sedan icke eger någon makt, och som derfore krossa den oförvägne , som stört deras hvila. Det vore derföre bäst, att Adela aldrig såsom Stånd belattade sig med dylika appeller; såsom medlemmar af en nation deremot halva naturligtvis dess ledamöter, lika mycket som de andra samhällsklasserna, rätt till fäderneslandets stora minnen, och de kunna äfven då, utan all fara, när omständigheterna så bjuda, åberopa desamme.