Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1845, sida 2

AA — —————— — Min far svåfvade i dodstara, Eders IIOghet, begriper ni? Isabella af Årragonien skar tänder; men efter en momangs förlopp sade hon: Vidare, vidare. — Tio minuter förgingo, under hvilka min arma mor led alla dödsångstens qval, slutligen kom en tjenare ut med ett papper i handen. o— Monsignore skänker den brotislige hel och fullkommen benådning, sade han, se här är pergamentet, försedt med hans eget höggrelliga sigill. )Min mor gaf upp ett glädjeskrik. Ack! tack, tacko, sade hon; och kyssande grelvens underskrift, rusade hon mot porten. Plölsligt stannade hon och sade: Och min dotter? o— Skynda till fängelset, sade sjenaren, er dotter skall ni träffa vid er hemkomst.). ,Min mor skyndade, glädjedrucken, åstad, hon sprang genom Rosarnos gator under ständiga utrop af: ;Hans benådning ! hans benådning ! jag bar hans benädning!.. Ankommen till fängelsets port, der hon redan 2 ganger tillförene blifvit vägrad inträde, ville man för tredje gången köra henne tillbaka, men hon visade papperet, och porten öppnades. )Man förde henne till min fars fängelsekula. )Min far väntade endast bödeln; det var litvet, som inträdde i stället för döden. opet uppstod i denna smärtans bostad elt ögonblick ef outsäglig glädje. Sedan frågade han efter de närmare omständigheterna, huru min mor och min syster fatt veta den mot honom rigtade anklagelsen, huru de lyckats att råka grefven, huru, äntligen, allting gått till. (Fortsättes.)