och trefnad, har den likväl, i hörjan, på mången en motsatt verkan. Men snart sogar sig dock naturen, äfven i detta fall, efter en al förnust och erfarenhet utstakad ordning och ersälter genom individens belåtenhet bäde de sillskott, som al allmänna medel göras för ett gvdt ändamal, äfvensom deras möda, hvilka hafva befattning med dessa inrättningar: Rekrytens inqvarlering och hvad dermed har gemenskap utölvar äfven ett ej ringa inslytande på hans framtida utbildning till god soldat. Yvenne olika äsigter göra sig dervid gällande , hvilka hvardera hafva sina motsatta fördelar och olägenheter. Den ena är: alt inqvartera alla ett batteris eller kompanis rekryter tillsammans, under uppsigt af dertill särskildt utsedt befäl, som bor i samma rum med dem och oafbrutet skall ät dem egna sin omsorg och sin uppmärksamhet; den andra: att från första början loge ra rekryterne tillsammans med de äldre soldaterne, under gemensamt befäl. Bland fördelarne af det förra sättet må nämnas, att rekryten af ett uppmärksamt och nitiskt befäl derigenom kan bättre och på kortare tid inhemta den förutgående militära bildning och hallning, som sedan komma honom så vål till-godo, när hans egentliga undervisning i rekrytskolan börjar; och om samma befäl äfven der fortfar att vara hans undervisare, böra ock hans framsteg blifva så mycket hastigare. En olägenhet, om den så bör anses, af denna inqvarterings principär, att han, genom denna isolering från sina äldre kamrater, för dem länge förblifver främmande, åtminstone tills han med dem kan ingå i verklig tjenstgöring. Uti de kaserner, der icke bristande utrymme lägger hinder i vägen för begagnandet af det nyssbemälta isolerade inqvarteringssättet, skulle jag anse, att detta alltid borde föredragas framför det andra, nemligen att genast förlägga rekryten bland de äldre; men lokalförbållanden äro här, likasom vid så många andra tillfällen , algörande, och den bättre åsigten måste stå tillbaka, till dess den förmått undanrödja hindren för sitt allmänna antagande. Befälets pligter mot soldaten omfatta äfven hans moraliska bildning. Gudsfruktan är här, så väl till det inre, som det yttre, hufvudsak. Reglementets korta, väl uttalade föreskrifter i detta afseende äro af högsla vigt att esterlolja och att bos rekryten inplauta. Föreskrifterna om bevistandet af allmänna gudstjensten samt förrättandet af chorum, morgon och afton, så väl i kaserner, vakter, läger, som för tågande truppar före uppbrottet bvarje dag, äro grundade på religionens bud: att i bönen hemta styrka och tröst. Och för hvem är väl denna styrka nödvåndigare, än för soldaten, hvars kall sordrar, att hvarje ögonblick vara beredd att med sitt lif infria sina förbindelser till fosterlandet? och hvad kan dessutom vara mera själsupplyftande, än en gemensam andaktsfull sång och bön, under den fria himlen uppstämd af en skara modige krigare, som efter denna handling böra känna sig redo till fullgörandet af hvarje pligt, hvarje uppoffring, och att med lust och mod gå sina okända öden till mötes? (Fortsättes.) WWW — ä —U— — ——————— Aii s AU—-Kp—4—äe— !kik——