Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1845, sida 2

hade vid sörföljandet af ett rådjur råkat vilse, han var varm, törstig, ban såg en ung flicka komma ifrån källan med en vattenfylld kruka på sin skuldra: han hoppade ned af sin häst, lade tygeln om armen, gick fram till den unga flickan och bad henne om en drick vatten; denna unga flicka var Constanza, det var min syster. n En frosskakning gick öfver regentinnans kropp, men den okände forttor med sin berättelse och låtsade sig icke märka den verkan, hans sista ord frambragt. YIag har sagt er hvad grefve Antoniello var, tillåt mig nu likaledes säga er hvad min syster var. yMin syster var en ung sextonårs flicka, skön som en engel, kysk som en Madonna. Man skådade i hennes Ögon ända till djupet af hennes själ, alldeles som man, i klart vatten ser till pölften af en sjö; hennes föräldrar, som alla dagar skådade i denna spegel, hade aldrig der kunnat läsa skuggan af en oren tanke. Constanza älskade ingen och sade alltid, att hon aldrig skulle älska någon annan än Gud, och verkligen var äfven hennes veka och finkänsliga natur alltför öfverlägsen den henne omgifvande sinligheten, att ju icke hennes rena jungfruliga själ skulle bevara sig obesmittad af verlden och dess laster. Men jag har sagt er, och kanhända vet ni sjelf, att grefve Antoniello är en skön, förnäm, rik och frikostig herre. Constanza såg för första gången en man af denna klass; grefve Antoniello sag, utan tvifvel också, för första gången en qvinna af detta slag. Dessa begge öfverlägsna naturer, den ena till kroppen, den andra till själen, kände sig dragna till hvarandra, och när de efter ett längt samtal skilts åt, började Constanza tänka på den sköne unge mannen, och grefve Antoniello gjorde icke annat än drömde om den sköna unga slickan. p (Fortsättes.)