Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1845, sida 2

——— VV AV ——————— ———————— — bet är jag, upprepade den okände med det största lugn. — Ni har då börjat med alt sjelf skaffa er rättvisa. — Jag kom och bad om den för 3 dagar sedan, och man vägrade mig min bön. — Nå hvad är er begäran i dag då? — Den bästa delen af min hämnd; Raymond Bastarden var endast anstiftaren af brottet, hans bror är den egentlige brottslingen. — Hans bror! utropade hertiginnan, hans bror! men hans bror, det är ju Grefve Antoniello Carracciolo. — Han sjelf, Eders Högheto, svarade den okände i det han fästade en genomborrande blick på regenlinnan. Isabella bleknade och stödde sig på bönstolen, liksom om hennes ben hade nekat att bära henne; men snart hemtade hon åter mod. yForlfar, fortfaro, sade hon. — Och den skyldiges namn kommer att ingenting förändra i domen ? frågade den okände. — Ingenting, Svarade regentinnan, bestämdt ingenting, det svär jag er. — Nu som förut vid detta evangelium och vid denna Christusbild? — Ja, bara fortsätt, jag hör. Och hon återtog samma ställning och samma uttryck i sitt ansigte, som hon hade ett ögonblick före den förfärliga upptäckten, och den okände i sin tur återtog den afbruina berättelsen, i samma ton han hade börjat. — vJas sade er, alt grefve Antoniello Carracciolo var en skön, förnäm, rik och frikostig herre; men att han hade en bror, som för honom var detsamma som ormen för våra första föräldrar i paradiset, det ondas genius. pet hände sig en dag, för ungefär 6 månader sedan, att grefve Antoniello jagade uti den del afr sina skogar, hvilken gränsar intill vårt hus. Han