ur tältet. Han bar en Kabyls drägt, hvad ville han? Du bleknar, älskade Aniffa, skulle det odjuret hafva vågat att förolämpa dig, ack, jag viil straffa honom. Redan ville han, i sitt vredesmod, bestiga sin häst, då den unga flickan stillade honom med de orden : — Han förkunnade oss, alt min fader skall komma hem om tvenne dagar. — pu ser, min själs ljus, om jag viste, alt en Beduin talade till. dig om kärlek, så skulle jag nedstöta honom såsom en hund.9o Och han st te sin yatagan i lifvet på en stackars hund, som vänligt viftande med svansen hade nalkats honom. Den rädda Amsla råkade derölver i stor förskräckelse. — Lugna dig, min älskade, när du först delar tält och bädd med Kaddour, den tillkommande Scheiken för de djerfva Borghias, så skola alla quinnor falla i stoftet för dig och kyssa dina sölter. — Det blir natt, kom in, barno, ropade modern. De älskande togo farväl af hvarandra. När det blifvit rutlkomlig natt, så flydde moder och dotter i all tysthet och begåfvo sig till det betecknade kapellet. Den obekante väntade dem der med otålighet, brådskande lät han dem bestiga de i beredskap hållna hästarne, och alla togo vägen till den lilla staden Mostagenem, som var besatt af Fransmännen. Billida på andra morgonen inställde sig Kaddour framför sin älskades tält. Förvånad öiver, alt hon icke kom ut på hans vanliga tecken, sköt han förhänget åt sidan, och stod slagen af häpnad, då han fann tältet vara alldeles tomt och öfvergifvet. Han kastade, för säkerhet skull, ännu en gang en forskande blick omkring sig, och utropade sedan, fraggande af raseri: Död och förbannelse åt denna sremling, han har srånröfval mig det käraste jag egdelv —