TOIITESHAA APELLOREISNLEE. (efter CARIT ETLAR.) V, Det fanns en gång tvenne stödjepelare för adelsaristokratien, medelst hvilka den höjde sig öfver borgareständet, nemligen rikedom och kunskaper. Pa de sednare tiderne har borgaren blifvit adelig genom sina handlingar, i detta ords egentliga bemärkelse; adeln deremol är det endast till följe af födsel och anor: Åristokratliens stödjepelare vacklade, föllo, sjönko i ruiner; men på ruinen satt ännu en bidalgo och skylde sitt armod med en vapensköld, sin nakenhet med en söndrig, maläten mantel, som tiden helt och hället beröfvat dess glans. VI. Sådan är vår adelsaristokrali i allmänhet; dock gifvas äfven ibland dem män, som göra ett i allo hedrande undantag från denna regel. Dessa höja sig, genom studier, genom snille, genom handling, genom att tillegna sig medborgarens och sosterlandsvännens ådlaste dygder, längt öfver den öfriga massan, den der overksam endast förstår att brösta sig öfver sina adelsdiplomer, liksom innebyggarne på Sandwichsoarne tro sig vara öfvermättan granna, när de hafva bundit en. röd lapp om halsen. Det är blott denna afdelning, som bespottas, och af hvem? — Thyvärr ofta af just densamma borgare, som, efter att hafva blifvit upptagen i adeligt stånd, blåser upp sig, liksom grodan framför oxen, och blir en karrikatur af en adelsman, med alla hans lyten, lojligheter och darskaper. 2) Forts. c 0. slut fr. föreg. N.r