Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1845, sida 1

slar sig. Visserligen måste en stor del al ade rentaf kastas öfver bord, åtminstone under den form, i hvilken den hu består och såsom stånd representeras, och, öfverhufvud taget, måste Svenskarna göra sig en gyllene bok med det sladgandet, utt ingen ny adelsman får utnämnas i detta kalla, vilda och fattiga, menlyckliga Norden, åtminstone ej förr, än femhundrade nu lefvande adelsätter äro utdöda; med undantag naturligtvis af de största snillen och fosterlandsräddare, af hvilka väl knappast mer, än två eller tre lära komma att uppstå under hvarje sekel bland ett folk af 5 millioner menniskor. Men äfven detta medel förefaller mången i Sverige alltför längsamt och osver hela riddarhuset utropa dei brinnande srihetsifver aBort med det! bort med det! Norden är i tillvext och fortskridande; det ädla, tappra och herrliga folket behöfver icke något annat, än mod och ståndaklighet och ett lugnt, insigislullt öfvervägande och bebandling af sina förhållanden och sitt läge i alseende på sina erannar, för att intaga sin plats bland de lyckligaste folk. I Sverige beböls det framför allt ännu ärhundraden af deukalionska stenbrytare, kärraftappare, skogsrodjare och stubbbrännare för att det må kunna föda fem till sex millioner menniskor med samma lätthet, som nu tre. Jag anser plus-makeriet i alseende på folkmängden, såframt det genom konstiga medel skall ernås., for en den dummaste åsigt och ett det sordersligaste arbete; men den som afvinner stenar och klippor, ormar och grodor land; den som odlar korn och hvete der, hvarest tillförve vargar och räfvar hade sina kulor, han stärker och höjer sitt solk. Svenskarna arbeta sedan ett hallt århundrade med kraft på detta stärkande, denna höjning. Och forständet börjar att vakna hos Nordens innevånare, och fördomens och villsarelsens täckelse, under hvilket de, till Ryssarnes fröjd, så länge och så bitterligen hafva slagit hvarandra dödliga sår, börjar falla från deras ögon. Nu heter det ej blott agrannskapv och grannsämja bos dem, utan aföreningo, ett nytt förhund, fastare in Kualmareunionen, det är i Norden losen lör dagen. betta nordiska förbund är icke blott, såsom många på denna sidan halvet förmoda, menadt endast såsom en litterär lek, såsom en fredlig, vänskaplig, litterär umgåängelse emellan beslägtade folk, såsom ett utsläckande af den urgamla oenigheten och den alundsamma svartsjukan inom området af folkens högsta, ädlaste sträfvanden; utan såsom ett det verkligaste förbund, säsom ett fast, politiskt sorbund. Jag har på et annat ställe vidlystigare berättat, huru Sverige är 4810, efter dess tronföljares, — Prinsens al Nugustenburg — död, var på genaste, rätta stråten all förverkliga detta förbund utan stora omstörtringar och utan något blodigt tväng, samt huruledes en svensk lieutenant ochenägra politiska bifigurer, genom elt det besynnerligaste mellangrepp, bragte på svenska thronen en sransysk marskalk, sodd vid Pyrengernas fot, byilken möjligen han inbilla sig — ty hans stamträd går ej högt — att härstamma från Vestgötherne, vara af nordisk börd. på wisslyckades alltså den sköna plan, som vise och sosterländske män hade uppgjort; men denna är för verlden och för Norden alltför rigtig och vigtig, att den skulle betraktas såsom blott ett slygtigt infall. be tänkande och de ädle i de nordiska rikena nära och värda den ännu innerst i sina hjertan; och hvad dessa ej blott känna såsom en lycklig politisk önskan och en from längtan, utan satta och, inse vara ett behof och en nodvändighet, det skall, det måste engång ske. Nu bar visserligen det lyckliga tilllället af 4810 gått förloradt och kommer måhända icke så snart äter; men kunde icke Sverige och Danmark, äfven just sådane som de äro, regerade af herrskare af olika hus, kunde de ej återupptaga och realisera den rätt uppfattade grundNan af ett troget. fast Prödraforbund och mä