AO2 —— — Pen Nordiska Studentfesten firad den 13 Januari 1843. Det torde vara största delen af våra läsare heant, att Studentsoreniugen i Christiania, under ovember månad sistlidet är, genom skrifvelser ill Studentsoreningarne i Upsala, Lund och Köjenhamn, uttryckte den ofvertygelsen: att de igre vetenskapsidkarne, vid alla nordens läroäten, af sitt kall borde finna sig uppmanade ut silva den nordiska vetenskapligheten en sjelfständig utveckling, och salunda gemensamt verva för säderneslandens upplysning och lycka; likasom att, då de tre så nära heslägtade språken voro det lesvande techen, som heseglade det lutna förbundet, de ynere vetenshapsidharne borie al de skandinaviska folkens förflutna lil finna sig uppmanade till gemensam framtida sträfvan; ålvensom Christianias studenter erkände den stora betydelsen af personliga sammankomster, vid hvilka de hvarandra mötande nordens soner kunna upplifva hvarandras mod och göra för hvarandra det gemensamma arbetet kärare. Men då dylika möten voro underkastade många lillsälligheter och svårighetor, ofta omöjliga att rödja ur vägen; så uttryckte Christiania-studenterne, i de ofvannämnde skrifvelserna, den önskan: att nordens studenter engång mätte i tankan möta hvarandra i en högtidlig stund då tid och rum trädde i bakgrunden, och då de kunde — samlande sig från deras skilda verhningskrels — kasta en blick öfver lifvet, och, i det de hänvånde sina tankar på det gamla Norden, kunde losva hvarandra och sig sjelf, att troget arbeta på att upprätchälla och utveckla dess anda inom det älskade såderneslandet. Christiania-studenterna söreslogo således sina bröder i Danmark och Sverige, att, som sanna nordlandssöner och studenter, den 43 Jannari detta ar fira en höglidsfest till fädrens minne, hvilken dessutom vore en broderfest för de deri deltagande. ben 15:de Januari föreslogs såsom högtidsdag, emedan den i fordomtima varit julens sista dag, och dessutom emedan cChristianias studenter redan i flera är varit vane att på denna dag fira en högtid, med iakttagande af sorsadrens sedvanor, och tommande Bragebägaren sör forntida minnen, och Lostesbägaren sor framtida hoppDen iÄ de sislidne December svarade Senoriatet sor den nya SJudentsereningen i Köpenhamn: att den med så mycket större glädje hade emottagit denna iubju ning, som de danska studentesna alltid måste hänna ett desto större behof al att se de norrska studenterna upptagne i det förbund, som på sista tiderna blilvit inganget mellan de studerande vid universiteterna i Sverise och Danmark, ju större betydelse de tilllade det ingängna lostbrodralaget. be danska studenterna erkände, att detta sorbund mellan ungdomen i de tre nordiska rikena icke kunde hafva större betydelse för någon, än just för dem sjellve, som stå i strid med en främmande nationalanda, hvilken icke blott griper omhring sig på vetenskapernas gebit, utan äfven på annat sätt hotar den danska nationaliteten med undergang. Mot denna en främmande nationalitets intrång, var i forsta rummet ingenting annat alt ställa, än uppväckandet al den skandinaviska nasjonal-andan, synnerligast hos ungdomen, som är bestämd att gifva vigt åt den spira, som sedan skulle utsträcka sig öfver tolken. Danska Studentföreningens Senioriat lachade sor det af Norrmännen gjorda förslaget, hvilket försäkrades hafva uppväcki lifliga symyathier, och lolvade, att i ett andigt samlund, på den sa da dagen, möta sina svenska och norrsha bröder. Studenterna vid Lunds universitet svarade på Norrmännens inbjudning: att de fullkomligt delade deras äsigter och förhoppningar em en sjelfständig utveckling af den nordiska vetenshapligheten, och såsom vilkor derfor, al det nordiska språket. På denna grund var föreningen emellan de skandinaviska studenterna byggd, och var således af andig natur; men de fruktade likväl iche föreIt ana 2 Ntittiim—— utvec anda nan vien: som sunn ning Chr ner, såso mer det het) lill tesk der de det shil ba san de de! rat de för lisl de vå fe; no