Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1845, sida 2

densamma förande dörrarne stodo öppna. Icke ulan fruktan för ett krafstigt motstånd, nedstego de med yttersta sorsigtighet i hvallvet, men dess olycklige invånare voro redan slydda sin kos. Ålll utvisade, all stället nyligen och i största hast blitvit ofvergilvet. Askan i spiseln var ännu varm, på bordet stod ännu mat qvar, och några, klädesbrsedlar lägo här och der kringvräkte på golvet. På en af sängarne och på några al klådespersedlarne uppiåcktes blodfläckar. Men oaktadt de ilrigaste och sorglälligaste efterspaningar, fanns alls ingenling, som skulle kunnat upplysa, hvad som blirvil utal dessa gåtaktiga väsenden, hvem de xoro, eller hvad de haft för bevekelsegrund till att inmura sig och sina följestagerskor i deta glädjelomima underjordiska fängelse. i ij ål de stått i förbindelse med någon utom sjotismurarne, derpå var denna klocka, hvars ljud gaf dem signalen till deras natiliga utflykter, ett tydligt bevis. Man misstänkte dertör äfven munkarne i ett nirbeläget kloster, för att ralva stått i nagot bemiigt förstånd med hvalfvets invånare. Men nåora bevis för rigtigueten af denna förmodan stodo icke til att uppieta. Et rykte, som då för tiden var i omlopp, torde dock förtjena att omnämnas. Dottern till den adelsman, som varit den siste egaren till det förfallna slottet, hade några år före den händelse, som utgör föremålet för denna berättelse, helt plötsligt och under högst besynnerliga omständigheter aslidit, och blifvit begrafven i det närbelägna klostret. Naågon tid efter hennes död utbredde sig det ryktet, att denna frökens död endast varit föregifven och alt densamma lefde under någon förklådning. När detta rykte hade kommit till hennes anförvandters kunskap, så hade de vändt sig till Erkebiskopen med den anhållan, alt få låta uppgräfva och undersöka likkistan och liket. Den höge prelaten hade i början ingenting häremot, men sedan i och för denna aftär en vidlyftig korrespondens blifvit förd eniel