Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1845, sida 2

I I denna bedröfliga belägenhet förslol dag på dag, och den olyckliga fickan såg sig hotad at alla vansinmels rysligheter. Men Antonio visade sig icke. Hennes förråd af lisomedel sorminskades med hvarje dag, och var snart, så sparsamt hon älven tilli tade detsamma, lullkomligi uttömdt. IIungerns qval inställde sig, och i all sin förfärlighet stod henne för ögonen det rysliga ödet alt försmäkta af brist på föda. Åntonios — den förhatade Åntonios närvaro var nu lisligt efterlängtad. Med stigande sörtvitlan förnyade hon sina ansträngningar att befria sig ut sitt fängelse, men alltid med lika liten sramSan Tre hela dagar bade förflutit, sedan någon föda kommit öfver hennes låppar. Plötsligen soll hon i ett slags raseri, i hvilket hon var nära alt gnaga på de ä golfvet liggande förmultnade benen; men derpå b.synle henues sinnen att förslappas, och de stickande plågorna i underlivet gåfvo så småningom vika för dessa förfärliga, hela kroppen paåkomimande smärtor, hvifka utgora förebud till hungersdöden. Hon belalte sin själ i Guds hand och lade sig i afvaktan på ett snart slut å sill lidande, ned på sin härda bädd. I detta ögonblick upplifvade ett Wäamler och ett sken — ty det var natl — ånyo hennes förhoppningar. Mödosamt uppreste hon sitt Hufvud, oe tick då se, vid skenet af en matt brinnande fackla två sällsamma skepnader, at ett så vidunderligt och fasansfullt utseende, alt hon i hvarje annan bet ägenhet ögonblickligen skulle blifvit öfverväldigad af rädsla och fort särelse. Men i sitt nuvarande tillstånd var hon redan i begrepp att tilltala dem, när den ena skepnaden, varseblifvande, atl de bemärktes, gaf den andre en vink, hvarpå begge genast aflägsnade sig. Vid facklans sken hade hon observerat det stället i väggen, genom hvilket skepnaderna försvunnit. Hon !undersökte detta ställe och fann der en stor, i väggen fastsalt Jernplåt, hvilken hon redan förut bemärkt och som hon då ansett vara fast inmurad i väggen. (Fortsättes.)