Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1845, sida 2

sprungit upp igen vid den ansträngning Henrik gjort. Man förde honom hem till sitt, och oaktadt Hr Malatroits invänningar tilldelades Frans Manies priset, hvilken ur presidentens händer emottog den värja han framdeles horde bara. Kaptenen, ursinnig öfver detta beslut, ville hämnas och väntade på Manies vid utgången från parlamentet, under det man fortsatte sessionen med utdelande af andra slags prisbelöningar. Oaktadt sin plågsamma oro, hade icke Hr Delporte lemnat sin post; ty alt låta en familjolycka i någon synbar måtto inverka på sig, då han ha de en pligt alt uppfylla, huru obet ydlig den än kunde vara, skulle i hans tanka hafva varit att glömma hvad han var skyldig sin värdighet. Frans, åtföljd af sin far och sina slägtingar, som bivistat sessionen, gick öfver Capitoliiplatsen, då han märkte någon med en käpp slå till värjan han bar. Han vände sig hastigt om och fick se kapten Malatroit, som i en skarp oförskämd ton sade till honom: 2 oHvad är det der för något, en aln i cen skida? — Det är en värja, skrek Maniecs. i — Är den lika lång som min käpp, atertog kaptenen, i det han slog Manics på kindbenet ined ett litet rör, som han bar i handen. — Den är nog lång för att genomborra ert hjerta, sade Manics och ärog i raseri sin värja. — Pet vill jag taga mig den friheten att försöka, om ni vill följa mig bakom vallen. Utmaningen antogs, men uppträdet hade varit så offentligt, att de begge kämparne följdes af en ansenlig folkmassa, bland hvilken äfven befann sig Frans Maniås sader. som man icke kunde afhålla från att vara vittne till detta rysliga skådespel. Uans ångest blef dock icke af lång varaktighet, ly redan för tredje stöten låg der kapten