KORRESPONDENS. Paris den 4:de Januari 1845. Under den tid Napoleon satte lif i verldshändelserna, hörde man talas om en spleenfull engelsman, hvilken äfven endast hölls vid lif genom nyfikenheten att förnimma utgången på de händelser, som då hopade sig på hvarandra. Hade han lefvat nu, så hade han längesedan måst svälta ihjäl på den dieten; ty numera händer så godi som ingenting. kj ens från denna verldshändelsernas medelpunkt är något särdeles alt berätta, oaktadt hamrarne, i dessa dagar, öppnats. ått Hertigen af Aumale kommit hem med sin unga gemal, Marskalken Bugeaud med sina Araber, och Amiral Dupelil-Thouars med prinsessan Januaria sran Brasilien och hennes gemål Grelven af Aquila (hvilken dock redan afrest till Neapel), har visserligen väckt uppseende i vissa kretsar och förorsakat en del töter; men dylikt sorsvinner ganska snart i den ocean af sådana småhändelser, hvilka här dagligen svalla, likasom våg på väg, som ömsesidigt sluka hvarandra. Ått Prinsessan al Joinville, prinsessan Januarias syster, trånar af hemsjuka till sitt tropiska fädernesland samt att ej elt enda vivat höjts för konnungen vid kamrarnes öppnande, har dessutom nedstämt bofvet, och, som det senare tvifvelsutan förorsakats af missnöjet med Guizot och bans ministere, anser man det nära nog för signalen till dess fall; ty kungen sjelf lär börja inse, att den ej mer hvarken kan eller är värd att upprätthållas. En stor ministeriel explosion förestår derföre troligen. Guirotska kabinettets vämjeliga krypande, för att bibehålla den, visserligen önskvärda, engelska vänskapen — talem qualem — (som likafullt, och bättre, bibehållits, om franska kabinettet iakttagit landets värdighet och interessen): — detta krypando och systemets syftning alt skona, ja, gynna presterskapet, och per appendicem, Jesuiterna, hafva sprängt Conservativernes enighet, och man är, på de båst underrättade håll, i förväntan, att ministeren spränges. Om den nya majori eten har vilja, förstand och kraft nog att dermed verka ändring i systemets gång, är likväl problematiskt. Troligast stannar det vid en personalförändring (tout conime chez nous), då Moles parti och venstra centrum kommer in. De nya ministrarna, om sådana blifva af, blifva väl knappt annat, i bufvudsaken, än de afgångnas echo; men deras procedöer kunna omöjligen annat än blifsa mindre smutsiga, än de andras, och desamma personligen mindre al— —