Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1845, sida 2

ännu icke se om honom, jag, måste först tala vid Hr Manies, som har något på embetets vägnar att meddela mig. — Manies ! utropade Fru Delporte, sadren till denna lymmel, som drog fördel deraf af, att min son blifvit biten i armen af en varg; lemna denna man och hans gemena asflöda, åt hvilken man gifvit en värja, som den icke är i stånd att sköta. — Det är den, min fru, utropade Manies, retad till ytterlig vrede af fru Delportes föraktliga ton, och affödan har just nu bevisat det på er herr kusin, kapten Malatroit, som numera icke skall förolämpa någon. Denna nyhet kom fru Delporte för ett ögonblick att glömma sin sons fara, och, ölverhopande köpmannen med otidigheter lofvade hon, alt hon och allt hvad Malalroit helte icke skulle släppa denna affär förr, än de fått en lysande hämnd på den brottslige. Hade icke Hr Delporte haft stadgade grundsatser, hvad dueller beträflade. hvilka han på det högsta ogillade och afskydde, så skulle hans hu strus nåtskhet kanhända förmått honom att visa sig mera skonsam mot Frans Manics; men nu, oaktadt allt hvad fadren och vittnena hade att anföra till undskyllan för den olycklige Frans, så förklarade IIr Deiporte, att han mot honom skulle gå till väga med all lagens stränghet. Hr Manies icn sin väg i förtvillan, och rådsherren steg upp Lill sin son på hans kammare. Henrik var något lugnare, och han berättade, att han, på jagt i en skog, satt sig vid ett träd och lagt geväret ifrån sig och att då en varg ansallit och Dilit honom, innan han fick tid att sätta sig till motvärn. Denna historia tycktes icke tillfredsställa Tir Delporte: han afläg 3snade alla närvarande och blef ensam med sin son, Dm hvilken han hade ett långt samtal. Derefter begaf han sig i sitt kabinett för