Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1845, sida 1

slutligen på fru Delporte och den vid sidan af henue sittande kapten Malatroit. Denne fann klädeshandlaresonens beteende högst oförskämdt och sade nog högt för alt höras : Om det vore en annan, än en krämare, så sh ulle jag hafva lust all bevisa honom, att han icke sköter en siorett tillräckligt väl, för att bära en värla. a — Det är det ni skall. kunna få se, när jag sått den, svarade Frans helt högt: Ja, men om du får deno, sade en röst just som presidenten var färdig alt skrapa upp de begge talarne, och man sag Benrik inträda i den åt striden bestämda delen. af salen. llans ankomst väckte mycket uppseende, ty man förstod alt striden skulle då en gang blifva rigtigt lysande. . i Men man märkte med förvåning, att Henrik såg så blek och frölt ut; hans kläder befunno sig i oordning, och i hans blick låg något vildt och förvirradt. Detta oaktadt tycktes Frans Manics betrakta honom såsom en sig värdig motstaändare, ty han tog en ny florett, och snart började striden. Manios, å sin sida, inskränkte sig till ett försvar, då och då omvevlande med elt sörsigtigteutfall, under det Henrik i förtvifiad brådska måltade slöt på stöt åt sin motståndare. På så sält tycktes Frans Manies vara säker om alt segra, men plötsligt, just i det ögonhlick striden såg uf alt blifva lika animerad a ömse sidor, vacklade Henrik och föll afsvimmad till gollvet. Man befarade att, vid sloretternas häftiga rörelse, korken slugif af Frans Manics slorett och Henrik således blitvil sårad. Man skyndade till hans hjelp och fann, vid närmare Undersökning, att högra handlofven var omlindad med starkt tillknutna linnebandager: det var en äldre blesyr, som blifvit förbunden och intz