— Jag vel icke ... Jag kan icke säga er det, åertog den unga flickan med förlågenhet; han mötte ig i dalen, höll mig qvar och ville tvinga mig att svara på sina frågor . .. Och jag sprang min väg iran honom för alt säga er... — ingenting som duger, fulländades meningen af en 6 fot lang glop, klädd i regementet Provences umisorm. och som i det samma stack hufvudet in genom dörren. För tusan! fortsatte han, vi äro ju kusiner och kunna väl språka med hvarandra, och icke är jag väl någon hok eller, för hvilken, såsom en annan rädd dufva, man behöfver laga till flykten. — Odmjukatjenare, Hr Parlamentsråd; vackra tante, jag hembär er min hyllning. Men hvar är Henrik då? — Han kommer straxt hem, vill jag förmoda, sade Fru Delporte. — Han är ännu på examen, inföll rådsherren i en torr ton. — Och det är der han onyttigt slösar bort sin tid, sade Kapten de Maletrolt, dagen före en så allvarsam affär, isynnerhet som han viste, att jag skulle komma och gifva den sista lektionen I såktkonsten, en lektion, som skulle sätta kronan på verket. — Hans mor påstår honom icke behöfva fler lektioner, sade Hr Delporte med en sarkastisk ton. — Jo, vackra tante, det behöfver han visst; han lägger formycket an på att träffa. Man måste vara skicklig, det medgifves, men framför allt måste man bemoda sig om en vacker hållning. IIan utvecklar sig icke tillräckligt. Han har vackra ben, rn elevant smärt lif, men han förstår icke att visa na fördelar. När jag har lyckats att bibringa honom en sådan här HU så skall ni icke mer känna igen honom.) och kaptenen beledsagade dessa ord med handi i det han antog en sådan ställning, att det vackra i hans figur öen hållning rigtigt söll i ogonen. I det samma inträdde Ilenrik. pet var en skön yngling, något blek och i sitt sätt att vara nå