dre, hvilka medel sällan eller aldrig skola leda till ändamålet: lindring i den tryckande satlligskatten. Den sattige bar ej upphört att vara vår broder, derföre att ban nödgas taga vår broderkärlek i anspråk: och äfven om vi tro oss-äga full anledning tillräkna bonom hans olycka, böra vi besinna, att de flesta af oss hafva att tacka mera omständigheternc, ån egen själsstyrka, för vår lyckligare belägenhet. Ålt fattigdomen är ett brott, som förtjenar straff, är, i fråga om dess allmänna form, en så afskyvärd tanke, alt ingen hittills vågat uttala den, hvadan ock straffet torde böra uteblilva, der brott icke finnes; och hvad beträffar det förmenta afskräckandet, genom vägrad hjelp, så, utom det orimliga att vilja afskräcka från den genom olyckor, sjukdom eller af andre dylika orsaker härflytande fattigdomen, och det grymt orättvisa, att lata en oskyldig lida for andra skyldige, är det för öfrigt uppenbart, alt begäret efter vinst och oberoende, i förening med en alla medfödd stolthet och sjelfkänsla, innebär så starka drifsjedrar till arbetsamhet och drift, att den, på hvilken de ej förmå verka, visserligen icke skall låta hejda sig i sin bana, om han i framtiden hade att vänta uppsigt af den strängaste sattisvårdsslyrelse. Om endast den på fattighuset intagne icke befinner sig bättre i materielt hänseende, än den vanlige arbetaren, och om han nödgas åtaga sig samma ansträngningar, som denne, så har man utan tvifvel gjort nog för alt afskräcka dem, som lata sig alskräckas, utan att man derföre behofver träda mensklighetens bligter för nära, börande derjemte erinras, att minskningen af koslnaderne beror vida mindre af elt småagtigt besparingssystem, slrängt genomfördt på hvarje enskild fattig, än derpå, alt de sattiges antal förminskas och deras förmåga att hjelpa sig sjelfva väckes och understödjes. Jag tror mig härigenom -hafva ådagalagt, alt min mening är, alt alla fattiganstalter böra syfta derhän, att det offentliga understödet blir öfverllödigt, och att den fattige må vänjas att söka hjelp bos sig sjelf, så att både Samhället och framför allt den fattige betrakta det allmännas bidrag såsom tillfälligt; hvaras följer, att hjelpen bör börja, då ännu något kan bjelpas, och så ordnas, att utträdet ur sattiganstallen lättas och befordras, derigenom att den armes sjellkänsla väckes och bibehålles. Då emedlertid tillämpningen af grundsatsen, beträffande en dylik elasticitet i fattiganstalterne, ofta af det ädla nitet motverkas på flere än ell sält, torde synnerlig uppmärksamhet böra fästas dervid, alt genom bestämda utdelningar af fattigmedel, genom anläggande af vidlyftiga byggnader och dylikt mera, en gräns fastställes, hyarunder de sattiges antal ej kan sjunka och hvilken det af naturliga orsaker alltid sträfvar alt ösfverstiga; hvarsore ock den största försigtighet må iakttagas vid fråga om anslag för dylika anstalter, som lätteligen kunna urarta till en vidlystig sdjellständig branche af sattigvärden, utan alt lemna särdeles understod åt dess öftige delar. För att blifva i tillfälle att visa rigtigheten af mina yttrade åsigter, äfvensom för at ligga grund för de resultater, som jag tror deraf följa, är det nödigt, att jag wed nägra ord vidrör min uppfattning af sattigdomens olika slag, dess särskilta orsaker och nägra medel att dem förekomma. Jas vet, att stunden icke medgisver någon närmare utveckling af desse delar af ämnet, och jag skall således endast antyda hvad jag ej kan förbigå, om icke min framställning shall sakna reda och tydlighet. Skillnaden. emellan den fattige och den så kallade proletären har länge varit iakttagen, då man med den fattige förstår en hvar, som hyarken äger, eller har sörmåga förvärlva sä mycket, som fordras för hans lelnadsbehol; och med proletären den, som visserligen i vanliga förhållanden kan förtjena silt uppehälle, men, utan visshet derom för framtiden, är alldeles beroende af yttre omständigheter och andras godtycke, så att vid hvarje motgång, eller den minsta olycka, han genast ökar de satliges antal.