—— —— ——— — .—— cc2a Änln deles fördelaktigt begrepp om den aklnina, det löglofliga ståndet hyser för qvinnans rätt, då detsamma, endast för att gynna ättlingarne af sina anor och namn, bestrida henne den liha arfsrätten. Ståndet synes verkligen tycka, att det gör föga till saken, om de qvinliga anförvanterne måste framlefva ett bekymmersamt och beroende lif, blott sönerna kunna visa sig i verlden så, som unga ädlingar egnar och anslär, för att en gäng, ssom pretendenter till statens högsta embeten, i.rang och anseende kunna bibehålla det adeliga sköldemärket i ofördunklad glans. Hvad skulle medeltidens högsinnade ridderskap, med sina likaså aristokratiska begrepp; men med sin till enthusiasm gränsande lillgifvenhet för qvinnan säga om Ridderskapels och Adelnhandlinassätt i detta afseende — såga om elt Ständ, som, oaktadt s.n ofta åberopade högre bildning, vid voteringarnes tornerspel kämpat icke för, utan mot qvinnan, ja emot sina egna anborna qvinnor! Om det nu dertill vore de bädangängne hjeltarne silvet alt veta, det deu adeliga qvinnan, tvert emot fordom, förnämligast ibland cvanbördingaro och aplebejero funnit sina försvarare och vänner... säkert vände de sig al förväning i grafven. Vi balve ofvan anmärkt, att Presteståndet endast med tvenne rösters pluralitet bilallit den lika arssrätlen, och alt således nåra hälften af det Högvördiga ständet varit af en motsatt lanka. Huruvida denna äsigt, från kristendomens synpunkt betraktad, öfverensstämmer med läran i den Heliga Skrifts bud, hvilka Presterskapet senom ed förbundit sig att erkänna och predika, det få de vördige fädernas egna samveten algora. Oss synes, att, då vi elter dess lära alla äro barn af samma fader, alla bröder och systrar i Christo, alla lika dyrt återlöste, alla, utan afseende på kön, arfvingar till det eviga lifvet, det vill, med andra ord, säga: alla hasva satt oss lika arfsrätt tilldelade af Gud, så är det lindrigast sagt inkonseqvent, om ej rent af okristligt, alt i handlingen förneka qvinnan denna rått till ett ringa jordisk fördel, när man i orden måste tillerkänna henne en sådan, då det gäller vida högre och oförgängliga arfvedelar. Då frågan om qvinnans lika arfsrätt med mannen numera ej beholver komma under diskussion, sedan den vid tvenne riksmöten blifvit bilallen i trenne stånd och således grundlagsenligt — blifvit öfverlemnad till den andra stalsmaktens afgörande, så är det att hoppas, det Konung Oscar och hans Regering i denna sak går nationens önskningar till mötes och ät den Svenska qvinnan utan undantag tillerkånner den rätt, hon länge, ehuru tyst och öfverlåtande, väntat att få åtnjuta, och som hvarje sordomssti och rättänkande man anser henne förtjena. Med det stöd Regeringen vid denna frågas afgörande, eger i de trenne ofrälse ständen och den stora aktningsbjudande majoriteten af nationen, hvaribland vi äfven med skäl räkna en större del af Adeln, som nu under Hartmansdorff-Palmstjernska styrelsen på riddarbuset representeras af minoriteten, samt de flesta organer af den periodiska pressen, kan den icke gerna vara villrådig och tvekande i hvad den i detta fall bör göra, och detta så mycket mindre, om Regeringen efter Winterbladets förmenande skulle stå vid skiljovägen och genom denna frågas afgörande utvisa den kosa, hon ämnade taga. Att regeringen i denna, som i så många andra frågor, icke obetingadt följer kastintresset, när det befinnes vara i rak strid med det allmännas bästa, derom kunna vi vara temligen förvissade, när vi erinra oss de ädla och högsinnade tänkesätt, vi redan ofta funnit hos den höga personligbet, kring hvars ihron nationens förhoppningar, like vänliga Genier, lägrat sig. —9. . Hg3333 .....—— — — — rea —