—— —— tA ————————————— hjerta, ett pris, som väl var värdt att täsla om. I synnerhet hade hennes kusin, Br Dampierre länge sträfvat efter. hennes ynnest. Men hvad än han sagt och gjort, huru manga lysande fester han än tillställt, hade det ännu ej lyckats honom att vinna hennes genkärlek. Del var endast dÅubigne förbehållet, att fängsla hennes hjerta. Med elt visst sken af företräden i afseende på snille, utseende eller lyckans fördelat uppträdde de andre triarne och trodde sig kunna bestorma den finkänsliga flickan liksom en festning; men dAubigne nalkades anspråkslöst den anspråkslösa, och just denna blygsamhet vanri hennes hjerta. Snart insågo llerrarne de Retz, la Rochefoucault och Dampierre, alt dAubigne var för dom en farlig medtäslare, ja långt sarligare än de i börjar sjelfva trott; han deremot fruktade icke mer dessa rikare och till en del vackrare medtäflare om det höga priset; ty Susanna hade tillstått för honom sin kärlek; men likväl gjort försoningen med konungen lill ett villkor för den oupplösliga föreningen med sin tillkommande make. i i . dAubignes önskan, att vinna den älskades hand, var förliflig, för att han skulle kunna lemna något villkor ouppfylldt. Med tungt hjerta, dock med glad förhoppning jemnade han. derföre St. Gelais, skyndade till krigstheatern och samlade omkring sig en hop tappre stridsmän, med hvilka han utförde de modigaste bragder. Hans djerfhet och snabbhet kände inga gränser. Trodde sienden honom på högra flygeln, så var han åter på den venstra, och bortlog än en transport lissmedel, öfverrumplade än en fästning och gjorde ständigt ett större eller mindre antal fångar. Det varade ej länge, innan IIenric orsor dÅubignes djerfva förelag; och just detta var det, som han önskade; ty han ville ej synas inför Henric såsom en törödmjukad bedjande, utan såsom en manden der hade rätt, alt fordra en ynnest. Likväl forde hans djerfhet honom för långt. Ilan stötte er