pberen ständigt utöfvar detta ågonblichliga inflytande, finnes icke heller, och, i allmännet taget, skulle man äfven föga vara belaten med en sadan. För observatorn är det nog att se och anmärka dess stigande eller fallande, under en viss tid; med atmospherens ögonblickliha inverkan på qvicksilfverpelaren har han intet, utom i högst sällsynta fall, att göra. Så är ock vanligvis förhållandet med den delen af Allmänheten, hvars politiska väderleksproset pressen är. ben har så ofta fatt solsken, när barometern losvat regn, och regn, när barometern lofvat solsken, att del blott är elt plötsligt stigande eller fallande, som skall kunna adraga sig en större uppmärksamhel. Thermometern deremot anlitar man oltare och sätter alltid tro till densamma. ben periodiska pressen bör alltså, sisom vi här osvan redan yttrat, mera söka att likna en thermometer. Vi såga med flit asöka an liknal, ty att fullkomligt uppnå dess noggrannhet i angifvandet af den ilrågakommande värmegraden, är omejligt, och skulle äfven vara ar föga nyla. Minst af allt kan pressen ögonblickligen förrätta denna tjenst, alldenstund den består al spridda, hvarandra ofta motverkande krafter. Uvad den på sin höjd kan ästadkomma, är att hvarje dess spridda del söker all blifva en trogen gradmätare af den mellan de styrande och de styrde rådande inbördes värman? Men det duger icke då, att den följer ögonblickets, d. v. s. sin egen, impuls; det är iche blott sin egen, utan äfven sin omgifnings, värmegrad, som den har alt angifva, och dertil, ser Herr insändaren, fordras tid. — Afven metaphoren af en therm ometer, tillämpad på Pressen, blir således haltande, ehuru iche i så hög grad som den af insändaren begagnade, nemligen den af en barometer. hegge liknelserna förutsätta hos det ifrågavarande löremalet alltför mycken passivitet, alltför stor känslighet för en yttre inverkan, för all uällande på detsamma huana tillämpas. Pressen har af store tänkare blivit erkänd såsom en stalsmakt; insändaren deremot tyckes hardt nära vilja göra den till en politisk vindflöjel, som rättar sig elter alla opinionens luststrommar, till ett instrument, kansligt for hvarje yttre intryck. Ilvilken himmelsvid skilnad i begge dessa åsigter! Den ena antydande verkligt lif, hraft, sjelfverhsamhet; den andra åter skenlif, svaghet, ofrivillig rorelse. IIvem skulle väl vilja ga in på den sednare äsigten ?! — Pressen, det är sannt, maste, för alt kunna verka som sig bör, älven betjena sig af yttre krafter, af högt uttalade opinioner; men den är tillika sjelf en fritt och sjelsständigt verkande kraft, en makt, hvilken till och med stundom sjelf skapat just de yttre krafter, på hvilka den stöder sig. Mellan Pressen och allmänna opinionen, eller, såsom insändaren kallar den, aden politiska almospherene, räder, liksom i de olika delar, af hvilka ett elektromagnetiskt batteri är sammansatt, en beständig vexelverkan. Bada kunna i och för sig bilda sjelsständigt verkande krafter; men förenade blilva dessa krafter ännu större; verkningarne af desamme än mera interessanta och inslytelserika. På en Press, som står under censur, han i vissa fall den af insändaren begagnade liknelsen passa ; men på en fri press, på en Press, som skall ulgöra ett palladium för folkfriheten och den konpång olörmodadt på ett längt större antal fiender, bhbvilla Sridde med lika ftaännerhet söm hans folk.