ett af mina angenämaste minnen. I sällskap med de begge snillrika, älskvärda fruntimren, hvilka hade så mycket alt berätta mig om sin älskade Fredrika, förslöto timmarne bastigt. Jag tackar Er derför, och hoppas till Gud, att ännu en gång få se det gamla, vördnadsvärda, af er bebodda, herresätet med sitt torn, sina pelarsalar, sina rymliga gemak, sina spöken, — klinga biljardklockorna ännu af sig sjelsva? göres ännu Åchrolinao sf osynlig hand? — med det låga, anspråkslösa huset derinvid, bvilket J hållen för heligt, emdan den store Gustaf Adolf bodde der, när han inskeppade sig till Tyskland, för att tillkämpa oss andelig frihet; med denna vida slätt, på hvilken han före inskeppningen mönSlrade sin hjeltehär och med ord och bon till llerran lifvade den till stora bedrifter — allt detta hoppas jag ännu en gång alt få se, och att vederqvicka mig af eder hulda gästfrihet! Tänken imellertid på en vär. Jag sökte upp Fredrika Bremer i Stockholm, och fann henne, såsom jag tänkte mig henne, älskvärd, okonstlad, vänlig och god. Förut viste jag icke, att älven andra talanger prydde henne; på Arsta hade jag haft tillfälle att beundra hennes sällsynta talang i porträtteringskonsten; hon ztergifver personligheten icke mindre troget med penseln än med pennan. Ilär hörde jag henne spela Mendelsohns Lieder o hne Worte; hon bade uppfattat dem med ett varmt hjerta, hennes föredrag var utan grannlåt, rent och själsullt. Men det sinns något ännu bällre hos dig, du kära ficka, än dina talanger, dina naturgåsvor. Du har tron, du har kärleken och hoppet, som blickar upp till slonom, till hvars ära, till hvars pris hvarje gålva skall brukas. Du vet, all det har sitt värde att göra allt blott för Hans skull, det veta vi begge, och derför föllo också så hastigt de skrankor, min egeuskap af främling uppställde oss emellan. er vänlig erinran om en stund på resan, då vi möttes i gemensamt hem, och då vi, ehuru af olika och fjerran skiljda länder, kände oss vara landsmän och medborgare af samma rike.o Så skref du i den bok, du till åtanka gaf mig med på resan, — Gud vare med dig och styre din penna! IV. DEN MUSIKALISKA GÄSTCIFVARE-FAMILIEN. Fellingsbro är en gästgifvaregård; rödmålade träbus såsom på andra gästgifvaregardar, men ett, mer än vanligt stätligt. Redan detta hade öfverraskat mig; det granna theköket, den sirligt klädda cJungsruno, men framför allt den omständigheten, all gåstgifvaren sjelf bodde i olt annat, midt öfver gården beläget, bus, satte mig i förvåning. Min reskamrat sade mig, alt värden här icke var en vanlig gästgilvare, att han var en välmående man, och — musikalisk. Tre hans dödrar skulle alldeles förträffligt spela fortepiano och sjunga. För tusan! utropade jag, den mannen måste vi besöka. Att musicera på en gästgilvaregård i Westmanland, det skulle ju vara någonting rart. Vi gingo ditin, lunno ett par unga flickor och några unga män i ett elegant rum; jag sökte i mina manerer och i milt Sätt alt vara att göra mig så angenäm som möjligt; rådbråkade min svenska mer än vanligt, för att gå för en äkta utländving — det gor en straxt interessantare — berättade, huru jag kommit bit från den aslägsna södern och nu hört talas om de unga damernas utomordentliga talanger, och bad dem belt kort och godt att undfägna mig med litet musik. Min begäran besvarades mycket artigt med ja, och vi gingo upp i en stor sal, der et elegant sortepiano väntade på de lilvande singrarne. Min första blick föll på notböckerna; ur de till hands liggande musikalierna var slutsatsen temligen sä kor — sonaler af Field, ganska bra! — Öf. —A—O—Oe onjhnsj hå ha! — Variatio— AL —-— — — — (135