Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1845, sida 2

13 års verk! Wern emottog en klippuppfyld vildmark. Der nu sädesfält gå i bugtiga vägor, behagliga lundar inbjuda i sina skuggor, med ett ord på den sidan, som vi först genomvandrade, och som pu är så treflig och så töck, var bara nakna klippan: den sprängdes, bortfördes, sänktes i sjon, ur hvilken nu de små alltför täcka holmarne höja sig. I dess ställe ditfördes jord. — Och egaren, skaparen till detta underverk, är i hela trakten ärad och älskad, ty hans anläggningar bafva, under tider af nöd och brist, från hungrens elände räddat mången bonde, hvilken här fann bröd i stället för surubark. Dessa anläggningar hafva till största delen uppstått, för atv förskaffa folk arbete, som vägrades ingen, han måtte komma nära eller fjerran ifrån. Emot aftonen foro vi till en något mera aflägsen del af egendomen, der man äfvenledes med stort konstsinne vetat draga nytta af allt. I en bred, häftigt forsande bergström, som, sprutande shum och sragga omkring sig, störtar fram öfver klippor och stenar, äro ålfisken anlagda; i närheten af detta ställe står ett sacsimile af en lappsk hydda, en annan hydda, i form af en kolmila, erbjuder från sin topp en storartad utsiat. Dock jag skulle aldrig sluta, om jag ville uppräkna allt det, som här finnes. Res dit och skåda det sjelf. Morgonen derpå tog jag ett hjertligt afsked af min gästfrie värd. Aldrig har det harmat mig mer, att icke fritt kunna förfoga öfver min tid. Jag maste vara i Götbeborg i rättan tid, för alt icke ga miste om plats på ångsartyget, med hvilket jag ville färdas till Helsingör, och på vägen lag Trollhättan, som äfven skulle besökas. Blott tvenne mil från Baldersnäs bor Hans Jansson, dannemannen, hvilhen, såsom ombud för sitt stånd, på sista riksdagen (1840—41) så kraftigt höjt sin stämma. Uti tidningarne har hans namn tidt och ofta varit nämndt. Wern kallade honom sin afsortrogne vän och utgöt sig i loford öfver honom. Hnru gerna skulle jag icke hafva velat besöka honom, den hedersmannen! Näppeligen skulle vi till alla delar osverensstämt i våra politiska åsigter, ty ban, liksom Wern och mänga andra, som löpa fara att förkasta det goda med det daliga, går väl arltsor längt. Men deri bar ban rätt: agif den srie benden, hvad den frie bonden tillkommer!9 — Ger dea nuvarande författningen honom del? — Dock, politiken, den, vare långt från mig, att jag skulle vilja inblanda i dessa reseminnen.