Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1845, sida 2

ra en vigtig tjenst, till belöning biott erhöll konungens brustbild, skret han på frånsidan deraf: yTill lön för tjenster utat vigt En målad bild han mig beskär: Så fylla Furstar upp sin pligt, Och Henric ju en Furste är-ym En annan gång trodde han sig förolämpad af Kanslern Birague, och gjorde öfver honom soljande Epigramm: oEn mans bedrift och ord jemt samma prägel är, Och kungens ord är godt, när så hans handling är; Helt annat är det med Birague, en mäktig Herre! Ty dåligt är hans ord, — hans handling ännu vVärre.n — Snart blef Henric från alla håll bestormad med klagomål öfver sin Stallmästare, och då denne mot honom sjelf blef dagligen allt djerfvare, och ofta icke lade minsta band på sin tunga, kunde ej annat hända, än all dAubigne, oaktadt sina förtjenster, äter föll i onåd. Han blef väl icke direkte förvisad från hofvet; men Henrik bemötte honom kallt och stolt, och detta var tillräckligt, för att aflägsna dAubigne ifrån sin älskade beherrskares åsyn. bDÅubigne beslöt nu att begifva sig till Kasimir, son till Fursten af Pfalz: ty denne Prins stridde ilrigt för Protestanternas sak, och ännu beständigt eldades dAubigne för den religion, hvilken han såsom yngling hade erkänt för den sanna och rätta, I ett bref tog han afsked af sin konung, som väl mäste neka honom sin vänskap, men icke sin aktning; och afreste med nedslaget sinne vid den tanken, att kanske för alltid skiljas från sitt dyra fådernesland, sina älskade vänner och trogna Sstridskamrater; men hans beslut var fast, och intet kunde för det närvarande göra detsamma vacklande. (Fortsättes.)