na inventarier och inom någon viss tid amortera anläggningskapiltalet, så skulle det, genom att åt de arbetande fattige lemna bröd till lågt pris, kunna göra oändeligen mycket gagn. Sädens förmalning till mjöl kunde också rätt väl ske medelst en trampqvarn, satt i rörelse af den del af arbetspersonalen, hvilken måste tvingas till arbete. Vi hafve här ofvan nämnt ordet tvång, ja, tillochmed att kunna tvingas till arbete i en trampqvarn, och det torde derföre här vara på silt ställe att yttra något om, buru vi kommit till den öfvertygelsen, att det från Statens och äfven från Kommunens sida icke blott är nyttigt och nödvändigt att tvinga lättingar och dagdrifvare till en nyttig verksamhet, utan desslikes i öfverensstämmelse med råtis-begreppet. om det icke från rättens ståndpunkt låter sig påstås, alt sådana lättingar och dagdrifvare, hvil:ka antingen af egen förmögenhet, eller tillochmed af privatvälgörenheten, taga medel till sin exislens, bora från statens sida nödgas att på ett nytligt sätt använda sin arbetsförmåga; så är förhållandet deremot uppenbarligen helt annorlunda i fråga om den vagabundoch dagdrifvare-klass, hvilken påtagligen saknar alla andra subsistens-källor, än allmänt understöd, tiggeri eller tjufnad. Redan tiggeriet kan och bör staten, eller kommunen, på intet sått tillstädja, emedan det i högsta grad försvårar, om icke omöjliggör, all rationell fattigpolis, samt det dessutom ofta händer, alt tiggeriet göres till en masque ät tjusvar och andra för den allmänna säkerheten vådliga personer. Allmänt understöd far ej vägras åt personer, hvilka sakna andra medel för sitt uppehälle, och det emedan de då antingen gripa till tiggeri, eller tjufnad, eller tillochmed bådadera liktidigt. Nu kan det väl svärligen bestridas, att den, som gifver, också obestridligen eger rätt alt föreskrifva de vilkor, under hvilka den vill gifva. Då således staten antagit för princip, alt ät behöfvande lemna understöd, emot det att den, till sitt eget och dessa behöfvandes fromma af dem begär motsvarande arbete, så måste den, som behöfver den allmänna hjelpen, i händelse af tredskande ovilkorligen kunna tvingas att emotiaga det allmänna understödet, på det han ej må tillgiipp de honom enda återstående medlen att lifnära sig, nemligen tiggeri eller tjulveri; men på samma gång bar staten älven rätt att tvinga honom alt afbörda sig sin skuld till det allmänna för understödået, genom ett deremot svarande arbete. Vi måste här fästa uppmärksamheten vid, att man icke, utan grymbet och orättvisa, ja icke utan fara att förfela ändamälet, med arbetsinrättningen för frivilligt arbete kan förblanda eller blanda om hvarandra dem, som erkänna sin förbindelse till det allmänna för det tillfälle till arbetsförtjenst, som åt dem beredes, och sådana, hvilka på intet sätt erkänna denna sorbindelse, utan mäste tvingas emottaga det understöd, som lemnas mot vilkor, att derföre arbeta. Dessa båda kategorier maste noga särskiljas, på det den redlige arbetssökande, arbetsvillige, fattige ej må sammanblandas med lättingar, dagtjufvar och tiggarpack, och derigenom bemäktigas af en sådan liknojdhet för all redlig sträfvan, att han slutligen nedsjunker till dem, som genom tvång mäste hållas till arbete och afhållas från, att, på ett eller annat sätt, träda samhället för nära. Detta med afseende