d) Råddningshuset är en af våra dagars skapelser, framkallad af menniskokärleken och erkännandet af de vådliga följder för samhället, hvilka skola blifva ett snörrätt resultat af den statsmanna-ovishet, hvilken hoppas kunna till dygd och fred med samhället återföra den mensklighetens drägg, som redan blifvit fullmogen för fängelserna, i stället för alt försöka detsamma med barn, som väl sjunkit i laster, men icke så djupt, som fångelsernas befolkning. Om Råddningshusens nytta och nödvändighet är redan så mycket och så bevisande skrifvet, att vi här ej behöfva återupprepa detsamma, utan endast nämna dessa inrättningar sasom stående midt emellan skolan och fängelset; dessutom har den idcen redan all sägna sig åt ett icke obetydligt deltagande bland alla samhällsklasser. Skada blott, att mången, som kunde befordra iddens allmännare realiserande, icke gör det; men ännu större skada äår det, att, i en tid, då statsanslag beviljas till alla möjliga lumpenheler, Räddninashusen alls icke också rakat stå på denna nadenes solsida. Må det tillåtas oss fästa uppmärksamheten vid en omständighet, bvilken mahända icke så litet hindrar dessa inrättningars allmännare uppkomst, nemligen den, att man vill i dessa räddningshus anordna allting på en elegant och kostsam fot, efter S:t Råbyinråttningen såsom modell. Fran en sådan sträfvan måste man imedlertid alldeles afstä, såvida något skall blilva af hela saken. Den yttersta tarfiighet måste göra sig gällande i kela anordningen, ty eljest uppväcker man frestelse hos föräldrar att låta sina barn stjäla och begå brott, för att fi dem intagne vid en inrättning der de behandlas som småprinsar i stället för såsom unga penilentiärer. e) Religions-undervisningen såsom förberedelse till ungdomens konfirmation och utträde i samhällslifvet. Vi stå här vid en punkt, der det är mer än vanligt svårt att uttala sig, emedan man, för att tala samvetsgrant, måste drabba hårdt tillsamman med föreställningar och vanor, som under arhundraden hunnit slå djupa rötter och sorqvåfva mycket godt säde. Den ofvannämnda religions-undervisningen inskränker sig vanligen till inskärpandet af en hop mysliska, indigesta religionsdogmer, hvilka i tidsmedvelandet omojligen hunna få något sotsäste. Del är såd sudd på häålleberget, der jordmän saknas för at gifva växten näring och fäste. Också faller den till marken vid första pust af den scepticism, som är blandad med tidens andedrägt. Ilvad scepticismen icke förhärjar, Öfver det vältrar sig nedtryckande dess tvilling-broder indifferentismen och .tungsinnet och fullfärdigt slar sorstorelseverket. Dammluckorna äro öppna tillfullo, och irreligiositet, sedeslöshet, laster och obåg till det bädre, till nyttig verksambet, störta sorstorande in ölver samhället, samt draga elter sig fattigdom och uselbet, som nalurligtvis med hvarje ny generation tilllagit och skola tilltaga i en jemn progression, tills s aten är mogen att störfa samman. Och hvarföre allt detta? Jo, emedan en viss mennisko-kast med lycka städse sträfval att inrätta religionen si, att folket endast vid dess — kastens — hand skulle blifva i ständ atft finna vägen till himmelriket. Ja denna kast har till och med lyckats att göra ordet Uppenbarelse (det som är uppenbart för hvar och en, tydligt) lihbetydande med öfvernaturlig, obegriplig, mystisk, osalllig för den i oss lefvande gudagnistan, förnuftet. Men detta spel, under andra tider och sorhallanden behlagligen endast alltför väl lyckadt, huru länge tror man sig väl derigenom kunna tillfredställa en tidsanda, hvars skaplynne visar sig vara att vilja begripa det, som kommer i dess väg. Vi tro derlöre, att, om vid den konfirmationen föregående religionsundervisningen en hufvudsallig vigt lades på menniskans dyadiga, rättskafsens vandel, och det ejordes de unge rätt klart betydelsen af de orden ldnad ar bättre an offer, samt att intet i himmelen och på jorden sörmär inför en rätisärdig Gud göra det oiorda ogjoraåfeå cknuna