FAR Re b) Den egentliga Skolan (Fattigskolan). on barnet så framskridit i ålder, att undervisningen antingen i hemmet eller småbarnsskolan icke längre motsvarar dess mera utvecklade förmögenheter, bör det öfverlemnas åt den egentliga skolan för vidare utbildning. llurudan bör då denna skola vara organiserad, för att kunna räknas bland de medel, hvilka både kunna och skola verksamt ingripa i och underhjelpå samhällets sträfvan att befria sin organism från pauperismens och sedeslöshetens sjukdomsstoff? Skolan bör. — det kan man utan betänkande svara — vara så anordnad, att den lika mycket befordrar kroppens som själens utveckling; ty hvad hjelpa alla kunskaper i verlden, om en allmän slägtets förslappning och en allmän, tidigt grundlagd, lifsdepression gör samhället till en samling af sjuhlingar utav kraft, mod och förmåga att kunna se sin sattigdom i ögonen och träda emot fäderneslandets fiender, om si skulle behöfvas. — Saledes stor vigt lagd på det uppvexande slägtets kroppsliga härdande, stärkande och utveckling. Dernäst bör skolan genom sin organisation mera vara en andlig, en själens gymnastik-anstalt, än en inrättning, der den blow och bart mekaniska färdigheten att läsa innanoch utanlexor, räkna och skrilva inhemtas. Den fattige kan, under lifvets vidrigheter, lättare och med ojemförligt mindre olägenhet undvara konsten både att räkna och shrifva, än ban kan umbära den tankens spånstighet och redighet, som endast lörvårsvas genom själskrafternas tidiga vånjande alt röra sig och verka elter sanningens och det eviga förnuftets lagar, så vida ban, nota bene, ej skall upplostras till en till sinnet sjuklig stackare, som tror, all ju eländigare han är i denna verlden och ju mera han lemnar verklighetens sotsäste, desto herrligare skall han en gäng stå smyckad med oförgånglighetens segerkrona. Ingen lärosats kan vara samhällsvidrigare, än just denna, och den har som en mörkrets dämon smugit efter kristendomens genius och med sin förgiftande andedrägt kommit många blommor att vissna, som eljest skulle utvecklat sig till berrliga srukter för menskligheten. Det fattiga barnet, som genom lifvet skall vandra torftighetens stråt, bör dersore i skolan tidigt, på ett passande sätt, höra arbetsamhetens lof förkunnas, böra, alt den menniska först rätt ärar sin Skapare och vandrar hans vägar, som på ett redligt sätt uppfyller sina pligter mot samhället och sig sjelf, och sow med tacksamt bjerta erkänner, att också deuna verklens goda är en skänk al all god gåfvas gifvare, hvilken det är hans vilja, att viskole redligen eftersträfva, utan att derföre glömma vär lillvarelses högre mål. Skolan skall således, enlist vår åsigt, arbeta på, att i det unga sinnet lagga grunden till en frisk, sann lefvande gudsfruktan och genom den grunden till sosterlandskärlek och medborgerlighetsanda. Vi nämnde sosterlandskärlek, och att inplanta den i det unga sinnet bör vara en af skolans heligaste åliggande. Detta kan ganska lält ske derigenom, att barnen på ett lätisallligt sätt sättas i tillfälle att lära känna historien om män, såädana som Engelbrecht, Sturarne och Gustaf Wasa m. sl., hvilka uppofsrat sig för fäderneslandets väl. Svenska folket lyssnar så gerna till berättelser om stora bragder och gerningar — och omojligt torde det väl ej vara att få våra store måns Visloria bragt i en form, sådan, att den kan både gifvas at och emottagas af barnasinnet. om Ecklesiastikministern utsåste premier för de enklaste och bästa dylika undervisningsböcker, så torde de framkalla både en täflan och medföra ett godt resultat. Mången torde fråga: men bvartill skall det gagna de lägre folkklasserna, om de lära sig historia? m. m. — Härtill svara vi med en annan fråga, nemligen: hvartill skall historisk kunskap gagna de högre samhällsklasserna?, och vi tillfoga, att den skall gagna bada lika, och genom både högre och lägre samhällsklasser gagna fäderneslandet. Dessutom torde det vara temmeligen oförskämdt och kärlekslöst, om någon ville säga, att vetandets förlofvade