bianå, la Rochesoucaull. Teligny, Segur, ROSneI, (särammont, Boras, Bethune och Cåamache, alla, men isynnerhet la Rochefottcault. Segur och Eeauvajs. trogne anhängare af Konungen, befunno sig i hans närmaste omgisning, och de ensamt aiel den talrika sviten erhöllo den gunsten att presenteras for den kronte förrädaren, Carl 12. Man öfverhopade dem med ärebetygelser, och de svaga blandades genom glansen af kunglig nåd och nedjätenbet. Men d.Å nbigne såg skarpare, än alla de andre, och denna gång tillochuned skarpare, än Menric sjelf, hvars gochtrogna sinnelag insosde bhonom i uIffOrstor säkerhet. Det hade ej undfallit dfA uh i g tÅ, all ett årag ar onelskefull glädje svälvade kring Carls mun, dåhan helsade Könudgen al Navarra och Prinsen af (:mH, och han beslöt, alt vara på sin vakl. Anun samma dag erbod sig tillfalte, att varna hHenric. Knapt såg daubigne sig ensam used houam, förr än han fryckte Monrics hand föl ttt hjerta och besvor honom, all icke vara för coed engen. Tro migo, sade han, odet är icke sasom det synes. Aldrig kan denna Kalharina upp rigtigt försona sig med dem, som hon så bitter halar, och hvilka af henne lidit så olaliga rätter och förföljelser. Och Carl? — Get är fö bekant, horn ifrigt han förföljer källare, huru han dagligen ter till himlen, att med ett enda slag kunna förgöra dem alla. Ack, jag ber Er ådle Herre ! tro dem icke förvåäl. vDu ser spöken dAubignöp, svarade Henric teende. Tror du, att man vill göra den ondt, som man bestämt till sin dollers, och till sin Systers gemålen pyihl och med systern och dottern skulle dessa kunna uppoffra äl sin fanatiska ilvers, svarade dT ubigne, Hoch jag besvär Er vid allt, hvad heligt är, alt icke lemna mina välmenta varningar ulan afscende. ) vVälmentan, sade Henric förtretligt. åro de, det