I det samma dånade kanonbullret på afstånd, Mary förskräcktes, och Athenais fortsatie: Det kommer från skansen vid Bunkershill, der 600 Amerikanare församlat sig, fast beslutsamme att försvara sig emot hela engelska armeen celler att dö. — Hvem är deras anförare ? — Ack frågar ni mig? — Det är Hannibal Lincoln... det säger mig milt hjerta. Fullända for himlens skull! ... hvar är han ? — Kanhända der? svarade Athenais med blicken rigtad mot himlen, i tonen af den djupaste smärta, da plötsligt dörren öppnades och Lincoln inträdde, men tog, öfverraskad, ett steg tillbaka, vid anblicken af den sköna Åthenais vid Miss Marys sida. Han skyndade till den förra och utropade: — Ni här? Mandinga har bekänt allt ; jag vet, hvem ni är ... och ni måste blifva min ! — Aldrig! föll Athenais in. Skulle jag tillåta Hannibal Lincoln förmäla sig med vanäran? Här, fortfor hon, fattande Marys band, är ett föremål, vär digt er kärlek. Min sköna syster är ädel och dygdig. hon är lycklig, ty hon är värdig er kärlek. Utan att kunna begripa Athenais ord stirrade Mary på henne. I det samma kom Winkerton jemte elt stort antal officerare och soldater instörtandes i rummet under högljudda rop af: hämnd ! hämnd! — Jag har förbjudit er, föll öfversten in med en sträng ton, alt inträda i dessa rum. Hvem vågar att handla mot mina befallningar? Hvad är er begäran .— Rättvisa! ropade kaptenen. Tre officerare af vart regemente, hvilka denna morgon föllo i Guvernörens händer, fördes upp på citadellets murar och blefvo der, i folkets åsyn, fysiljerade. — Krigsfångar skjutna? frågade öfversten i en tviflande ton. — Man menade väl, föll svaret, att Amerikanerne icke voro inbegripna i folkrätten.