ter! Då min hustru och jags, fortfor den gamle mannen, asör flere år sedan började inse, all vi voro syndare, fanns der ingen, hvarken prest eller lekman, i hela värt grannskap. som kunde visa oss, hvilken väg vi skulle vandra för att låtta våra samveten, nedtryckte under syndens börda. Förgåfves ging 30 vi hit och dit, måne: mil borg under svår anfäktelse till kropp och Sil, f att höra och samtala med någon, som 7 ga oss hvad vi borde göra för att blifva saliga. men, ack! de voro alla svage tröstare! Deras räd inskränkte sig endast till våra handlingar. En sade: ni måste göra det ena; en annan sade nej, ni mäste göra det ardra — allt i syfte att hos oss åstadkomma tron på vår egen rättfärdighet, hvilket således ökade vårt elände. Vi bade nära sörtvislat, om vi icke just då hört talas om en andans man omkring 4 svenska mil derifrån. Slraxt besloto vi att förelaga denna tröttsamma resa under mänga yttre besvärligheter, åfvensom inre strider med arlsienden, som önskade, att vi icke skulle foretaga denna särd. Icke desto: nindre företogo vi den, och härde, tack vare Gud, att Jesus hade vjort allt i vårt ställe, att Gud genom honom är iullkomligt försonad, och att såväl våra goda som våra onda gerningar äro alla lika inför honom, hvad vår rättfärdighet angår, emedan det är af Guds nåd genom tron på vår korstäste Frälsare, som vi blifva rättfärdiga, och icke al oss sjelfva. Vara synders börda är borta för sexton år sedan, och vi hafva derefter icke känt den, lackall vare Gud! s( Berghem tyckes värt samfund sorkofra sig. eMin käre brore, sade en gammal gumma till inig, adu har blifvit skickad hit af Gud just för min shull. För omkring fyra år sedan, då du var här första gängen, verkade Gud hos mig ett sådant underverk, som sällan ersares. ing hade då ungefär sex år varit säns gliggande. Min sjukdom var 12 af ett ondt samvetes förebråelser. Jag blef förd vid pass en sjettedels mil till det stället, der du skulle tala om astonen, och aldrig, aldrig i tiden eller evigheten skall jag glömma denna märkvärdiga afton. Då folket var församladt, började du att läsa femte kapitlet af Pauli epistel till de Romare, och efter att hafva gjort bön, beskref du en menniskas tillstånd under lagen. Denna . beskrifning öfverensstämde så noga med min egen belägenhet, all jag trodde du kände mig och hade inhemt at mina tankar och lidanden, sastän vi förut aldrig sett hivarandra. — Sedan beskref du Kristus, och den förlossning, som oss vederfaren är genom Honom, som borttager hela verldens synder, och omtalade, huru sasängt det är för oss att försöka att )stadkomma vår egen srälsning utan att vara sorsonade med Gud genom tron på hans Son. Ha frågan nu är, icke huru mycket, eller huru litet vi hafva syndat, eller huru rena eller orena vi äro, utan känna vi att vi behöfva hans nåd? Om så är, ölverslödar den ännu mer, än synderna i det Vafnale samvelet. bu uppmanade sedan alla så ömt att öfverlemna sig ät Kristus, just sådana som de voro, utan att bemöda sig alt blifva bättre. Många greto högt. Jag hoppade af glädje, emedan min förlossning nalhades. Jag kan icko beskrifva mina känslor; men jag kunde icke sofva hela natten. Jag fog omkring mig med händerna, som jag ville känna efter mina synder, men, tackad vare Gud, de voro borta! Jesus hade borttagit dem illa, och jag kunde icke finna dem. om morgzonen var min hälsa så vida återställd. all jag ill allas förundran steg upp, klädde mig, och var sedan i stand att gå hem. Jag har sedan, astån ofta svag i tron, vändt mig till min Frälsare, och äfven, fastän svag lill kroppen, vårdat milt lilla busbåll. Fordom besökle jag urbrunnar och sköttes af läkare med stor kostnad; men allt förgäfves . . . . Jesus allena sdan bela själ och kropp. 4 Den lilla hjorden af troende i Skephult mår vål och förkolras AÅfvan dar han a ooh — ——— ——— —————— — 3333ni. .