Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1845, sida 1

resan. Då jag sedan gick förbi Sjömånshiset; säg jag några sjömän stående utanför ; en af dem sade då: adet är han! dör går han!o Jag stadnade, och två af dem kommo emot mig och sade: adu lär sannolikt icke känna oss, men il hafva hört dig tala så väl i religiösa ämnen, att vi gerna skulle wjä samspråka med dig, om vär tid så tilläkte. Vi vänta nu på vår kapten, Sön till oss skall utbetala vär hyra:o Jag sade dem hvar jag bodde; och att jag skulle vara lycklig art få Se dem hos mig. (Si snart kaptenen liqvillerat osso, sade de, askola vi komma: o Ffter en stund kommo de och fyra andra till mig. De syntes interesserade alt höra mig tala ol frälsaren och för dem förklara, huru de kunde blifva delaktige af hans försoning. De hade uthärdat svära stormar på sin sista resa. bå de lemnade mig, bade vart samtal tydligen gjört intryck på dem. Ivenne af dem häfvå Söder: mera köpt biblar, och alla blefvo försedde med passande ashandlingar. 0, buru lycklig känner jag mig icke, all så använda min tid! Men ack! det grämer mig, all jag icke är mera nitisk i en så god sak! 0 peden för mig, J älskade i Herranom, att jag må blifva trägnare i mill ärbete! Ileke destomindre ville jag icke byta med llans Majestät Konungen at Sverige och Norge, emedan Guds kärlek och den heliga andes glädje uppfyller. min fattiga själ med outsäglig sällhet. o, att endast flera visste, huru vålsignadl det är att öfverlemna själ, Kropp och allt ät Kristös! I början af November lemnade jag staden för alt besöka mina andeliga barn på landet, och genom Guds nåd meddela dem någen andelig gasva. Jag råkade på vägen, just då jag lemnat staden, i sällskap med några unga män från min födelseort, bland bvilka var en sjöman, sotii nyss återkommit från en resa. llela sällskäpet var ganska muntert och pratsamt, och svordomas föreföllo ofta i deras samtal. De trakterade hvarandra ganska frikostigt på en gästgilvaregård; dit äfven jag Var nödsakad att giin föratt vänta på skjuts. Som de ännu icke voro druckne, iäs vick jag i samtal med dem om bränvinets natur; och det stora elände det asladkommer. De medenhsvo sanningen af bvad jag yttrade om dryckenskap och gudlosa svordomar. berester mårkie jag, alt de icke drucko mer bränvin eller svuro. Sedan sjöng jag psalmer på vägen och talade med dem om kristus, om hans kärlek till oss och nödvändigheten af bättring och tro. De lyssnade med mycken uppmärksamhet till mina stämställningar och gjorde ätshilliga frågor i detta ämne. Slutligen skiljdes vi, icke utan mycken rörelse å ömse sidor. Jag fann mina kära slägs lingar vid god helsa och bar fullt skäl att tro, attmina bröder och min svägerska allvarligt söka Guds rike; men min gamle far tyckes icke inse nödvändighe:en af att fullkomligt öfverlemna sig åt Kristus. O, hjelpen mig allt bedja för honom! Han står redan vid grafvens brädd utan fråga efter Kristus. Mina, bröder äro nitiske att bes främja nykterhetssaken, samt utbreda äfven, efter siltsalle och förmåga, kunskapen om Kristus, och; lackad vare Gud, deras arbeten åtseljas af gudomlig välsignelse, fastän verlden gör mycket och starkt motstånd. Vära små samfund i socknnarne Värö och Weddige tyckas trisvas; de sorisätta med tilltagande ordentlighet sina sammankomster till inbördes uppbyggelse. Deras uppförande och samtal är sortrålslial. De hafva af sina ringa tillgångar mycket bidragit till missionssakens befrämjande, och inom sig stiftat nykterhetssällskap, som räknar många medlemmar. En fattig backstugusittare och hans hustru, som i många år vandrat i llerrans fruktan, yltrade vid ett sammanträde: 40 Herre; hur lyckliga äro icke vi, som lefva och se så välsignade tiders Herren har i sanning hört våra svaga böner! Oj; mina unga vänner, J ären visserligen högligen glada vid åhörandet af den salighetslära, som förkunnas eder i eller nära edra hem. Med huru mycken vördnad och uppmärksamhet bören 1 icke lyssna till den, och huru allvarligt börer AOAA