Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1845, sida 1

— — På öfverstens fråga: hvem denne herre väl kunde vara, svarade kaptenen med bitterhet: . — Det ser du väl, att det är en af värda Gentlemen från London. — förlåt mig, min herre, sade 8 söker folk ... en obehaglig händel som jag körde till staden.... ; — En ung dam? frågade kapten — Nemligen en ung person och jag kan icke säga det... det är e drag. Just som vi kommo midt fö kände damen sig plötsligt illamaende, kol 8 a högst besynnerligt. då hon 5 minuter förät vär frisk och Task, och nu skall jag hemta en rara engelskt salt och Gud vet icke hvad. Hufvudet får aldeles omkring på mig! Ofversten adresserade den unge diplomaten till värdinnan. Sir Lionel tackade och vände sig om för all gå ned för trappen, men fick då plötsligt se Mandinga, hvarvid han icke kunde tillbakahålla utropet: — Ah, zigenaren! — Z igenaren! upprepade de begge officerarne med högsta förvåning, och Åthenais, hvilken stonnat i dörren af sitt rum, trodde allt vara förloradt, men Mandinga behöll sin själsnärvaro och besvor sakta Winkerion att icke fästa sig vid denna persons yttranden. Ölversten frågade sekreteraren. — Ni känner således denne herre ? — Om jag känner honom! Ja, honom och Guvernören ock... Jag är hans herrlighets Geheimesckreterare, och har fått uppdrag, som dock måste hållas hemliga .. men värdinnan, läkaren, det engelska sallet! Jag tackar er mina herrar, jag får skynda till min älskvärda sjukling. IN. MARKIS corRVILLE. — Min herre! fortsatte ösversten efter Sir Lionels bortgång, ni känner Guvernören?