Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1845, sida 1

—————————————— ZIGENARE N. Ester Gerle. — Ack, min onkel: du har så ofta svurit mig att icke något offer för. min skull vore dig for Svärt... hör min första bön: alstå från denna osaliga plan! — Hvad tänker du på. Guvernören har mill ord, han har betalt mig på förhand. Min kredit skulle gå för sanders. Under det Atbenais bad sin onkel, att hon åtminstone icke mätte hafva något med denna sak all skaffa, och för sig sjelf gick en ed, alt för hvarje pris rädda ötversten, så hörde Mandinga öfverstens och kaptenens rosser i nästa rum. Han lade örat vil väggen och gaf Alhenais en vink att hälla sig tyst. Heone låg det dock endast om hjertat att varna vännerna, och som hon i hast icke fann på något annat medel, stötte hon omkull ett litet bord och uppgaf dervid ett tillkonstladt skrik af sorskräckelse. De begge oslicerarne, som hört hennes skrik, kommo genast inspringandes och frågade den dem i dörren mötande Mandinga efter hvad som skell. Denne svarade dem under en illa dod vrede och med en harmsen sidoblick på Athenais: Ingenting har skett, som är värdt alt tala em. Det är Mott min brorsdotter, som i dag är ute för en särdeles märkvärdig otur. — Miss mår kanhända ieke rigtigt väl? frågade öfversten oroligt. Åthenais tillstod, alt hon var besvärad af en hältig hutvudvärk, och Mandinga fortsatte: Hufvudverk, det vet ni ju er en Parisdiska fruntimrens nådvändighetsartikel. Dessutom ar det ert sörtvislade språng, min unga herre, som så här uppskakat henne. Öfversten hörde med förtjusning sig vara ett föremål för den sköna Athenais deltagande. Hon log ) Se N:o 2, 4, 5, T.