Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1845, sida 1

gare band gifvas sör qvinnan, än makans och mödrens? Om ni kom i tillfälle att se qvinnorna i vart land, huru älskade de äro såsom brudar, hurtr ahtade såsom husmödrar . .. men hvad går det äl er? — Ingenting. min herre! svarade Alhenais, darrande på rösten, ni har för mig nåämmt en Iycka, hvilken det for mig icke giss någon möjlighet all erna. — skulle det vara måilizt2 föll öfversten in, märkande hennes rörelse, är ni silläfventvrys fjettrad af olvekliga band? — Jag har icke mer frihet att förfoga osver mitt öde. Dock ingenting mer härom... emottag min tacksägelse, och som ni kanhända ej mer får se — IIvad, ni vill lemna oss? — Jag måste. — Den ynnesten får jag utbedja mig af er, att åtminstone Iå vela hvem jag har att tacka för mitt liss räddning. Denna fråga, vill jag tro, strider icke mot grannlagenhelen ? i — Nej visst icke; men ... vet jag sjelf, med hvem jag talar? — Jag heter Hannibal Lincoln. — 0 himmel! — Ni förvånas! Ni sorskräcks! Har detta: namn då något såltruktansvärdt med sig? — Nej, men jag erinrar mig, all ofta hafva hört det nämnas, och alltid med stort beröm. — Det. var det icke värdt, eller har ålminstone hittills icke gjordt sig fortjent af, dock vill jag hoppas en dag skall homma, då kanske någon ära skall omstråla detta namn. Ty jag har lefvat nog och begär ingenting mer än att få dö för mitt fäderneslands väl. VII. PORTFÖLIEN. Mandinga afbröf samtalet, och under det hanJemnade athenais nyckeln till deras rum samt på sin fråga, den han tillhviskade henne, om hon lyckats