vara försök att utforska desamme; och da vi se alt insusionssjuren framkomma al ågg, så åter står det oss blott att utforska, på hvad sätt d fortplanta sig. Fran det ögonblick vi öfverlemna rodret 3 inbiilningskrasten och inrymma den rättishet at lösa de öfrigblifna frågorna, så upphör forsknin Ren. Sanningen förblir då oupptäckt. bett. skulle dock vara det minst onda; men det vär sla är, då det inträffar, att fantasien i sannin gens ställe sätter ett hårdnackadt, elakartadt afundsjukt oting, villfarelsen, som uppträder mo sanningen, när den ändtligen en gang försökel att göra sig gällande, bekämpar den och sträl. var att tillintetgöra densumma, Sa gick det til på Galilei tid, och så går det ännu till öfver allt, i alla vetenskaper, der man liter asigter gälla för bevis. När vi, erkännande var ofullkomlighet, tillstå, att vi med våra nuvarande bjelpmedel icke kunna lösa fragor, icke kunna sorklara företeelser, så forblider det ett problem, på hvilket tusende efter oss, ilrige och lulle af raod, prölva sina krafter. höljden skall blilva, att det förr eller senare löses. Själen är tillfredsställd med en förklaring, som den häller sor sann: villfarelsen försätter dess verksambet i hvila, likaså vål som sanninzen sjelf, Fansasien skapar, vid tusentals tillfällen, tusentals villfarelser, och intet är skadlisare sor vetenskapens framsteg, intet mera hämmande för en riktig föreställningsförmäga, än en gammal villfarelse, ty det är ofantligt svi årt att vedel lågga en falsk lära, just derför, att den stöder sig på den öfvertygelsen, alt del falska är sannt. Det anstod visserligen icke den sörnultiga natursorskningen att sorklara bilunings-, märingsoch secretionsprocesserna i organismen, förr, än man kände näringsmedlen och de hällor, ur hvilka de härflyta ; förr, än man hade underkastat ögghvitesnnet, ostämnet, blodet, gallan, bjernsubstansen. o. s. v. ulllorlitliga undersohningar. Ållt detta är ju annars endast henamningar, af hvilka man på det högsta känner bokstäfverna. horr, än man kände deras egenskaper och sorhallanden, förr, än man kände de förvandlingar, de undergå i beröring med andra ämnen — med ett ord: förr, ån man hade sormatt dem till att tala, kunde man icke vänla, alt de skulle säga 055 nagot. Orsaken till lisssoreteelserna är en kraft, som icke verkar på nagot beräkneligt alslind, och hvars verksamhet först då blifver kanabar, nar nåringsämnet, eller blodet, träder i omedelbar beröring med de till dess mottagande eller forändring bestämda oreaner. Alldeles på samma sålt yttrar sig den chemiska kralten; ja det gifves i helda naturen ingen orsak ull rorelse eller sörändringar, inga kraster, som stå hvarandra närmare, än den chemiska kraften och lisskrasten. Vi vete, alt chemiska verkningar inträda öfveralll, der hvarest ofverhufvud olikarlade kroppar komma i i beröring med hyvarandra. Det skulle strida emot alla naturlorskningens regler alt förutsätta, de: en af de mäktigaste naturkraster icke skulle hafva nagon del i den lesvande organismens förrättningar, ehuru just alla de vilkor, under hvilka den visar sig verksam, här fionas förenade. Men langt ifrån att hafva grunder för den åsigten, att den chemiska kraften i den grad skulle sara underordnad lisskrasten, att dess verkningar försvinna för vår iakttagelse, se vi t. ex. Wwertom, Syrets chemiska lralf hvarje sekund i dess falla verksamhet: sålunda äro urinämnet, grnudämnet i vissa djurs susterhinna, syran i myrorna och valteninsekterna; den tlvktiva oljan i vänlerolen, oljan i blommorna på spircea ulmaria, len lyktiga oljan i gaultheria procumbens, prolukter af lifsprocessen; men månne också de iro produkter af lifskraften? Vi äro i stand till, ut, medelst den chemiska kraften frambringa lla dessa förbindelser: af ormarnes och fovarnes excrementer srambringar chemien den rystallinska substansen i den vätska, som fines i en kos loslerhinna; af kallnad blod erålles urinämne, af sågspån socker ; al myrsyra, xalsyra; af pilbark, spirmwa ulmarias flyktiga lja af nafaHR RB3 Z AH Ars -— —