i3i3. s111110TTIuda skulle icke då sjukdomarne blifva behandlade. Utan rigtiga föreställningar om kraft, orsak och verkan, utan praktisk insigt i naturföreteelsernas innersta väsende, utan erunodlig fysiologisk och chemisk bildning — är det då att undra öfver, alt eljest sorstandiga menniskor hafva kunnat sörsäkta de allraorimligasle äsigter, att llahnemans lära har kunnat uppstå i Tyskland, att den kunnat finna anhängare och försvarare i alla länder? Styrelserna allena betrygga icke, icke ens sjelfva nationerna, för öfveriro; men barnet förlorar, genom en ändamalsenlig ulveckling af dess själsslormogenheter, råddslan for spoken. kan man vänta af dylika mån, att de skola draga en den ringaste nytta af chemiens och sysiologiens upptuckter? han man anse dem för att vara i stand till att göra, vore det blott en den obetydligaste tillämpning deraf, de, som icke uppfatta natursorskningens våsende med silosososisk blick; som icke ha lärt att tolka söreteeldernas sprak! De och deras själafränder äro förtreiade öfver, att sanningen är sa enkel, änskönt det all möda oaktadt icke lyckas dem att göra ett praktiskt bruk af detsamma; detta är orsaken, hvarför de bjuda oss på de orimligaste isigter, och skapa sig af ordet lifskraft ett forunderligt ting, hvarmed de förklara hvarje föreleelse, som de icke förstå. Med en alldeles obegriplig, obestämd regel vill man förklara allt hvad som icke är begripligt. För att utforska lilskråstens våsende och begripa dess verkningar, måste lakaren på elt nöjaktigt sätt fullfölja den väg, man med så mycken fördel har beträdt i fysiken och chemien. Det gilves säkerligen icke nagot tillsland i materien, som var mera doldt för såväl det kroppsliga som andliga ögat, är det, som vi beteckne med ordet elektricitet. kElt årtusende hade sedan sysikens utveckling sorslulit, innan menniskan endast hade en aning om den west gigantiska naturkraft, som deltager i alla den organiska naturens förändringar, i alla det vegetabiliska och animaliska lisvets förrättningar. I följd af de outtröttligaste undersökningar, förvärfvade sig natursorskaren den noggrannaste kännedom om denna naturkraft och gjorde den till sin tjenare. Nu vet han, alt den, tillika med värmen, ljuset och maenetismen, härstammar från en och samma moder; med den har han gjort sig till herre öfver dess syskon; de lyda hans röst; med dess hjelp föreskrifver han blixten dess väg, med den framlockar han ädla metaller ur de fattigaste malmer; med den lyckades det honom först att utforska den rätta beskaflenheten hos jordens benandsdeler; med dess hjelp sätter han skepp i rörelse och mangdubblar konstens föremål. En kraft låter icke se sig, vi kunna icke taga på den med påra händer; för alt urskilja den i dess innersta väsende och egendomlighet måste vi studera dess yttringar och eltersorska dess verkningar... Men dertill är blotta iakttagelsen icke tillräcklig, ty villsarelsen ligger altid på ylan, sanningen miste sökas djupare. När vi falskt uppfatte företeelser och fakta, förbinde och uttyde dem origtist, så begå vi villfarelser; men vi tage oss till vara för villlarelser, när vi prosve vår uppfattning, på så sätt, all vi söka till att bevisa sanningen af den uttydning, vi gjort af de iakttagna företeelserne. be vilkor, under hvilka företeelserna iaktlagas, måste utforskas; iro de redan bekante, så mäste de förändras; inslptandet af denna lörändring måste blifva foemål för nya iakttagelser. På detta sänt blilver len första jakttagelsen beriktigad och klar för örståndet; fantasien må alls icke hafva något härmed ait skaffa. Den äkta naturforskaren fördarar och upplyser medelst de fakta och föreeelser, hvilka det är hans föresats att ulleta, ipptäcka och bestämma. Han låter sitt ämne ala. Ingen företeelse, betraktad i för sig alleia, förklarar sig af sig sjellt, men hvad som lermed står i förbindelse leder, när det rätt akttages och ordnas, tll instgt. Man mäste allid erinra sig den satsen, som beständigt står rubbligt fast, neml. att hvarje företeelse har . — 2 — —