sin bästa ålder utan sysselsättning, utan hus och hem, höljda i trasor. Utsatte för nöden och lidandet, vaknar omsider hatet och fiendskapen emot bättre lottade likar, från hvilkas fördelar och lycka de anse sig orättvist uteslutne. Afven på dessas räddning måste samhället till sin egen säkerhet i tid vara betänkt, medan räddning ännu år möjlig, hvilket är både mera klokt och enligt med kristendomens anda, än att staten i sista instansen skall uppträda, handlande som fångvaktare eller bödel. Häraf ser man, att odygden och den bestraffning, som den sig ådraser, alltid sker på mensklighetens och samhällets bekostnad; då deremot dygden i det goda medvetandet och den inre fridens stilla glädje njuter sin beloning. Huru mycket än den tilltagande fattigdomen väcker bekymmer både i stad och på land, skole vi under närvarande sörbållanden fåfängt se den verksammaste orsaken dertill håsven, nemligen den oerhörda produktion af bränvin, och deraf följande olycksbringande konsumtion af denna vara i så osantelig mängd. Så Jänge de stora brånnerierna, på grund af en blott skenbar ekonomisk nytta ega så mäktiga och varma försvarare i rikets första stånd, ueruli understödde af Presteståndet, som, oaktadt både moralilå och kristendom tycktes böra framkalla ett annat handlingssätt, likväl voterat för bränvinspannan, och ej en gång, såsom en föresyn för de andra stånden, kunde förmås att för egen del afsäga sig brännerirättigheten, ehuru kraftiga uppmaningar dertill från ståndets utmärktaste medlemmar icke saknades, så länge sortsar ännu en af husvudkållorna till eländet att flyta. Att Bondestäåndet tillsolje af de tvenne Förnämbligap ståndens tillgöranden i bränvinsfrågan, alltid måste anse husbehofsbränningen som en hufvudsak, är naturligt, af det enkla skäl att penningarne för denna nödvändighetsvara ej måtte vandra ur ståndets flickor för att rikta de större godsegarne. hran detta båll är således föga att hoppas, ty denna stridighet, liksom alla andra ständstvister, är en af de bittra frukter, som växa på den syrdelta representationens murknade träd. Sälänge ej Ständerna, i likhet med hvad Storthinget i Norrige beslutat, småningom indraga bränvinsbränningen till dess den bett och hållet upphör, så länge mäste ock hyarje individuelt bemodande att sörhindra dess riksförderfliga verkan i det nårmaste förblifva fruktlöst. Efter denna digression om Pauperismen och dess allmännaste orsak, återvända vi till det egen liga ämnet för denna uppsats: Fattiginråttningen i Götheborg. Som det är att förmoda, det en kommitt innan kort utses , sör att utarbeta stadgar för en arbetsinrättning af större omfång samt utfinna medel till dess elablerande, (hvartill ett lån af slaten, på sätt redactionen föreslår, synes lämpligt) recommendere vi till nämnde blifvande kommitterades 51vervägande hvad nyligen i Stockholm blifvit gjordt somma väg. Stladgarne för den i Stockbolm tablerade arbetsinrånningen, hvilke stodo att äsa i N:o 295 af Aftonbladet, skulle med nåra förändringar, som lokala förhållanden föraneda, snart blifva tillämpliga äfven i Götheborg. Im, i sammanhang med en arbetsinrättning, om icke allenast gaf ständig sysselsättning åt lla dem, som sysslolösa stryka omkring på åra gator, utan äfven arbetsförtjenst åt andre, om vilja arbeta, men sakna tillfälle dertill, mm EEE — N ?: nn fl SC n. så pr Pi