gar knappast kunde förrätta sina göromål. Då nu hennes matmor uttryckte sin förundran öfver denna hastigt påkomna sjuklighet, omtalade pigan i förtroende för henne, att hon fatt missfall; men yttrade tillika, att om husbondlolket bannade henne för hennes sorseelse, eller agjorde något väsen af densamma, så skulle hon dågå i ånad, som orden föllo. Härtill svarado matmodren, att bon nog, undantagandes för sin man, skulle i denna sak iakttaga tystnad; men att bon icke desto mindre kunde annat än finna det högst orätt handladt af pigan, först att fördölja sitt hafvandeskap och sedan att icke förr, än flere dagar efteråt, omtala sin misslyckade nedkomst. Pigan gret då och sörnyade sin hotelse, att, om husbondfolhet blesve onda på henne, så skulle hon taga lifvet af sig, samt uppgaf såsom orsak för sitt handlingssätt: 4:mo blygseln ofver sin förseelse ech 2:do, att hon tyckt det icke vara något alt tala om, då det soster, hon framfödt, icke varit på längt när sullgånget, utan endast en blodmassa.o — Hustrun berättade nu förhållandet för sin man och framställde tillika pigans yttrande, att hon skulie dränka sig, i händelse någon vidare affär gjordes af saken. Som nu pigan annvars alltid gjort sig känd för en ärbar och ordentlig vandel, så lofvade äfven mannen att tiga med hvad han om henne fått veta, och ingen vidare misstanka foll på henne, alt bon sarit med nagon osanning rörande sin nedkomst. — Några dagar derefter hemkom mannen en afton och berättade för sin hustru, att en af drängarne i grannskapet, hvilken haft något att syssla nere vid åbrådden, derstädes funnit eit fullgånget, mycket vackert, dödt barn med långt, svart hår, och yttrade ban tillika sin förundran öfver, hvem som kunnat vara nog hjertlös att taga lifvet af en så späd, söt varelse. Hustrun, som blef mycket upprörd af denna berättelse, yttrade då, att adet hade vål nägot af fabriksfruntimren gjort, ty någon annan, ärlig qvinna kunde nog icke lata ett så himmelsskriande brott komma sig till last. — Pigan, som äfven åhört denna berättelse, sade ingenting; men då qvällsvarden sramsattes, kunde hon ingenting förtära. Ånnu föll dock ingen misstänka på henne för barnamordet, hvilket utgjorde qvällens samtalsämne. Morgonen derpå, sedan pigan förrättat sina vanliga göromål, sade bon sig skola gå ut i ladugården, för att se efter kreaturen; men då hon blef längre än vanligt borta, gick en af drängarne ut för att efterhöra, hvarföre hon dröjde så länge. Då han icke sann henne i ladugarden, ropade han henne vid namn och fick då af en förbigående person höra, att hon gatt ned till ån, dit han fördenskull begaf sig, utan att dock kunna träffa henne. Med detta budskap återvände han bem, och nu började mannen och hustrun misstänka, att icke allt var som det borde vara. Han och ett par andra personer begafvo sig fördenskull åter ned till ån, der pigan sednast blifvit sedd, och efter något sökande påträffade de hennes döda kropp på samma ställe, der det döda barnet aftonen förut blifvit sunnet. Barnamorderskan hade, öfverväldigad af samvetsqval, afhändt sig lifvet i samma vattendrag, som skolat dölja hennes gräsliga brott. Det berättas, alt hon icke destomindre blifvit cärligen begrafveno; men rätta sörhällandet härmed känna vi ännu icke. Herr B. Gautier har 2:ne ganger för en tem