Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1845, sida 2

hjernor till lösen, hvilka i känslan af att vara öfverflödiga, vilja just derför blifva partihufvudmän. sör att dock vara något. Jag skall nog akta mig för att straffa dem; det skulle, Gudbevars! genast gifva dem ett ultscende af vigt och betydenhet; men jag vill lära känna dem; jag vill, såsom det allmännas väl fordrar, komma deras komplotter på Spåren, och, i det jag gör dem till intet, beSpara mig nödvändigheten att tukta anstiftarne. Glad, att denna gång åter rädda tsitt lif, tillbjöd Mamdinga Guvernören sina ljensler. Benne uppdrog honom isvnrnerhet att lägga an på Öfverste Hannibal Linecols, bvilken zigenaren visserligen sade sig icke känna, men erinrade sig dock ofta ha hört hans namn nämnas. — San försäkrar mig, fortsatte Guvernören, att iummisafton fiera unga officerare vilja infinna sig till en hemlig sammankomst på samma värdshus Kr ohan, som du talade om för mig. bu måste laga, alt jag får veta ändamålet med denna sammankomst; du måste sjelf bevista den. Jag vet, alt jag begär mycket; du har blott ett par limmar för dig, men din förslagenhet är ju mer än europeiskt hnammkunnig. (Forts. följer.) Grefvinnan af Conventry. ett skönt men ij ensaldigt fruntimmer. svarade Georg Il af England. när han för heune beklagade sig öfver, att nöjen fattades honom (Jag är sade grefvinnan. aOfullkomligt mått på nöjen. och det är ingenting mer jag längtar att se, utom en kröning. Konungen var artig noz alt skratta deråt och svara: CkJag hoppas, att sa sent som möjligt förskafsa er detia nöje. På sista Konstutställningen i Paris var äfren att se en billard af jern med skifva af sten, och tilldrog sig denna billard en ntomordentlig beundran.