till sitt yttre som andra menniskor, hon är glad, modig, vis i uppförande och tal; hon utmärker sig i ingenting yttre från andra medborgare, utom det att bon icke svär, ljuger, smickrar, förtalar o. s. v. IIon uppfyller noggrannt alla sina pligter såsom sambållsmedlem. i Hon vet alltförväl, att fromheten är hennes intimaste lif, den sitter i den innersta vinkeln af hennes hjerta, derisran spridande lif och ljus och vårma öfver hela hennes verldsliga lil, att den icke skall sitta, sam en skylt, ett uthängt prof tili lockmat för folket. Hon vet, att man kan vara verligt religiös, utan att försaka något af lifvets oskyldiga nöjen eller uppoffra någon af dess pligter. De sekteriska deremot fördöma utan åtskillnad allt verldsligt, såsom Satans eget verk. De försumma icke blott sina sysslor som tjenare 0. s. v., de tänka icke på sin och de sinas bergning, likasom man icke borde sorja för morgondagen och likasom stekta sparfvar flöge i deras mun, och om de äfveu icke vårdslosa detta allt eller tvertom äro dolda egoister och vinningslystna, som gjort sromheten till en idustri, såsom många kringresande läsareapostlar, så förkasta de dock alla nöjen: dans, spektakler, sällskaper, musik, kortspel, poesi, romaner, starka drycker, ja, vetenskap och all bildning, smsom ledde dessa från Gud och vore otillatliga, stridande mot bibelsprak, hvilka de i detta, som i alla andra fall, merändels vränga eller godtycke, för att tvinga författare alt bevisa jemt opp hvad de sjellve vilja. Men hvar står det nu skrilvet att menniskan skall draga sig från umgånge med sina likar utom Gudaktichetsöfningen, hvar, att kroppen och det verldslisa i sig äro onda och icke festmera kunna blifva det ondas medel och vehikel genom andens egen ondska? Har icke Gud skapat naturen, staten, samhället? Har han icke inlagt i djupet af menniskosjälen ett sinne för glädje, lelnadsnjutning, vederqvickelse efter mödans stunder ; har han icke planterat drufvan och utrustat qvinnan med tjusningens malt och själen med fantasiens underbara förmåga, var det icke hans mening att hvarje menniskan meddelad kraft skulle utvecklas lill harwom genam den menskliga vishetens bildningsmedel? Har icke menniskan andra sinnen än det religiösa, andra riktningar alt fullfölja än blott och bart de andliga? Går icke hela mensklighetens historia ut på att föra slägtet till högsta måjliga grad af allsidig humanistisk bildning? Denna och dylika frågor besvara de sekleriska med nej. Det följer af sig sjellt, att tillämpningen af dessa äsigter skall föra till ett fördömande af alla enskildta uppräknade nöjen och sysselsättningar. IIVarfore är nu dansen sördömlig? kan man icke deltaga i den, utan att sorledas till sinnlighet och andra lidelser? Det är ju för Gud helt och hället likgiltigt, om jag dansar eller icke, liksom om jag går på högra sidan af galan eller på den venstra. Ges det icke Theaterpjeser, som dels genom sin komiskt osorargerliga qvickhet fornöja, dels genom sina djupt tragiska ideer upplysta själen, utan alt insmyga något gilt i densamma? Vore också theatern i stånd att reta oädla passioner, så är detta fallet med mycket annat i lifvet, som ej derföre bör försummas. Den är ej sadelfast i sin tro, som vädrar frestelse i all ting och dertöre skyr umgänget med menniskor. Tron skall prösvas genom seger osver frestelsen. — Är det syndigt all besöka sallskaper, samtala om dagens sragor, utbyta tankar, leka skämtets fina lek; kan man icke under allt detta afballa sig — Min Gud, Myl j i Ä ord! ... jag glomde. .. ers herrligift blir väl icke ond? — — — . . . — 0 — Ne) visst icke, och till bevis härpå lemnar jag er nu ensam med min dotter, ia. jag ger er