A—————————— ———— — — ————— — —— —— honom sig icke kunna tro, att Sir Lionel hyste en sådan känsla för henne. — Måtte det bara vara sannt hvad du tror! fortsatte Lord Gage. — Utan tvitvel, invände Miss Mary. Egande er aktning och uppmuntrad af min moder, hvad skulle ha afhållit honom från att begära min hand? Han har visst icke tänkt derpå. — Utan tvifvel, svarade Gu vernören med bilterhet, betraktar han sig redan såsom partichef, och skulle ha fruktat att genom en sådan förbindelse skada sin popularitet. För öfrigt har han gjort väl deri att icke begära din hand, ty min afsigt har, som jag nu får förklara dig, alltid varit alt förmäla dig med en engelsman, en min nevö, Sir Lionel dEstrange, som sedan några dagar befinner sig här i egenskap af min handsekter. Han är son till en min gamle vän, härstammar från en urgammal normandisk ält och är arfvinge till en betydlig förmögenhel. — liuru, min far, ni vill... ? — Här vid lag har jag ingen vilja; min önskan är dock att det måtte lyckas honom att vinna ditt hjerta, men hvad man ock må halva sagt dig om min stränghet och grymhet, så skall jag likväl alldrig tvinga dig till en förbindelse mot din böjelse. II. DIPLOMATEN. Guvernörens nye handsekter var en ung engelsman af äkta skrot och korn, som, på elt par resor åt landet när, alldrig varit utom London. onkelns inbjudning till Amerika gjorde honom i börian mycket nöje, ty denna del af verlden kände han. blott ur skillingsmagasinen och Christoffer Columbi med planchverk försedda resa, och hoppades att der få se vilda, pittoreska kostymer smyckade med brokiga fjedrar, sådana som han sett och beundrat på Lord Sydmouths sista maskradbal. Huru flat blef han då icke, när han, efter HL—. er