Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1845, sida 3

Fredrik svarade ingenting. han hyste samma tankar. Danton: återtog. — Hela Europa står rustadt mot oss, kanhända återstår oss endast att begrafva oss under Paris ruiner; våra generaler tveka, våra soldater vika, Longwy är intaget, Verdun kan icke hålla sig, arislokraterna utströ guld, och det finns samveten som sälja sig, nedrigheter som låta betala sig; faran är försärlig. för att afvända den fordras enighet. . Ö Denna enighet finns, några galningar. . — Du har ropat: Lefve konungen! och du var icke galen. Denna enighet, den skall jag skapa, och som jag icke vill att Paris blir ett slagtfält, så vill jag deraf göra en graf. Har jag orätt? — Men qvinnorna. — Blott en blick af en qvinna kan göra en förrädare och en poltron. — Danton! — Du hur sjungit Te Deum för Longwys intagande, du har öfvergifvit det besegrade partiet. ... — För alt dö med henne. — Jag skulle endast vilja dö med Frankrike... I detta ögonblick dundrade kanonen i Paris och kom fängelsehvalfvet att darra, lampans sken förbleknade för dagsljuset, och stormklockan dånade. — Hvad är detta, ropade Fredrik. — Om du önskar att man lyssnar till din älskades klagan, så var icke döf då stormklockan kallar, sade Danton långsamt. — EU vapen! ett vapen! ropade Fredrik. — Följ mig, sade Danton, och begge ilade ut i corridoren, vid hvars slut Danton öppnade en liten dörr, hvartill han hade nyckeln, och visade honom i bakgrunden af en trång och mörk kammare en ung flicka som bad. Pet var Marie ; hon kastade sig i Fredriks armar. — Stormklockan! stormklockan! mumlade Danton: — Ack! låtom oss resa! ropade Fredrik. Danton förde dem öfver flera tomma gårdar och släppte ut dem genom en liten låg bakport. En vagn, hvaruti redan satt ett fruntimmer, höll och väntade vid denna port. Danton lät Marie npp