Ik ——— ——— — ä . — -c A— AQ— — rneslandet! Den åtminstone är alltid antagen h förstådd. — Är då folket aldrig otacksamt? Nej, folket åt sig sjelf lemnadt, bedrager sig rig, har det någon gång skenet af alt vara oksamt, så är det till följe af de ingifvelser det håller af dåliga ledare. Vi lefva endast för esterriden, den är aldrig orättvis, och vi böra kaninda tacka dem, som forkorta vär landsflykt; om gnen, som vi draga, krossar OSS, sa ligger orsan deri, alt den rullar fortare än vi, och att vi vdra dess gång. Du begrep då icke allt det äd, som ligger i en dylik uppoffring, emedan du ort dig till dessa uslingars medbrottsling, hvilka kalla utlänningen i sitt fädernesland ... den oförtt de tillfogat säderneslandet är svår, och försoninn skall blifva förfärlig, derpå har du icke tänkt? — Jag kastade mig bland dem, emedan jag såg g lyfta din arm öfver dem. — Men de skola brännmärkas en dag, — Hvem skall få veta deras namn? Ty ni behöfver solkrättvisa, snabb och obeveklig som blixten. — Ja, den behoss, den behofs, sade Danton med at sprutande eld och lågor, och hvad jag skall göra all blifva det starkaste beviset på en uppoffring, vartill endast jag kanhända äri stånd. Hör då! Ha dessa män, alla dessa stumpar af en hydra, mm vi afskuril, kunna åter förena sig. De hafva äknat sig i det inre af fängelserna, och ha sörånats öfver alt ännu finna sig så talrika. Hopet om hämnd ligger förborgad på djupet af deras jertan, deras bröder, deras vänner kampa i utänningens leder; med. glädje emottaga de Brunsicks manifester; urståndsätta att slås, conspirera e; lderas planer komma för folkets öron, folket. om resande sig vid sina tribuners röst, innan et kastar sig fienden till mötes, med hatfulla lickar betraktar fängelserna, hvarur, i händelse af tt nederlag, en oförsonlig armee kan utgå. Våra ivillige frukta för sina familjer, då de sjelfva ice längre äro der för att skydda dem mot dessa önmördares förräderi. Hvad är att göra?