Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1845, sida 1

DANTONS) (EFTER GEORGE JANETY.) Marie gick i det samuna förbi Fredrik, hon var orgsen och, stannande framfor den hon en gang gnat sin kärlek, lät bon utatialla sig de orden: — Ni ens:um skall vara ulesluten från festen. — Ack, hvilken sest: sade Fredrik för sig sjels: år folket böra deras skrik, så skall det forkrossa slem. — Nå väl! sade Marie. — Nå väl! jag skall dö med henne, sade Fredrik elt sakta tör sig sjelf. Å nn te Och springande upp på en af bånkarne på gårien, afsvor ban hell högt sina förra viltareiser )ch uppstämde Te Deum. Men ingen röst besvarade hans, alla stodo häpna f förvåning. — Del är endast en feghet, ropade Melbourg, han öfvergifver det besegrade partiet. — Usling! skrek Fredrik, fåran är närmare än nåonsin, och det är er schavott som jag vill dela med er.... Lefve konungen! — Lefve konungen! upprepade alla sångarns. I Fredriks ställe uppsteg en gammal prest på bäncen och började Te Deum. Men knapt hade han fått fram ett par ord, förrän let förfärliga Ca ira skallade i korridorerna, och in på gården genom det öppnade gallret rusade en alrik skara beväpnade Förbundne med Danton i spetsen. Denne skred ensam genom hela hopen af angar, grep presten med den ena, Fredrik med den ndra handen och kastade dem midt ivtand de Förundne, under ropet: i celler med dessa begge män! Derpå vände han sig mot de af fruktan och skräck hetagne sångarne, korsade armarne på sitt breda bröst och sade till dem med en högtidlig röst: ySe N:o 12; 11. 15, (7; 18. NN — ÄA