Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1845, sida 1

w ä ä(ä((((((1—27— O?23 —k nom, och all han icke utan ett verkligt aflall skulle kunna komma Marie till att slomma det aslall hvarför man anklagade honem., Denna tanka arbetade i hans hjerna och uppjagade blekheten på hans pöuna; men han lörjagade den såsom en ohygglig etrou-. Melbourg hade deremot blifvit Chef och talare för den aristokratiska klubb, som bildat sig inom fängelset. Man lyssnade tll honom säsom ell orakel, och hans ord vunno altid det hogljuddaste bifall. Han var alltid den förste att uppstänma de royalistiska sånger, som arlstokraterna satte emot de Forbundues imarsetMersang. Paul berömde honom för sin syster såsom konungens fastaste stöd; han gjörde henne uppmärksam på det företräde de andra qvinnorna visade Melbourg och som denne för hennes skull icke fästade något afseende vid; slutligen, när han trodde sig tillräckligt ha bländat Maries fålänga, talade han om en förbindelse tusende gånger aLlt föredr:ga för ett gisternal med Fredrik, som dessutem blifvit omöjligi efter Markisens död Marie svärade ingenting: hon rodnade och vägrade icke. Hon beslöt dock att göra det sista försöket hos Fredrik, för att qvälva en inre röst, sem ännu talade för honom. Fredrik satt sor sig sjelf på afstånd från de öfrige sängarne. stödd mot fängelsegårdens galler, bakom hvilket spasserade en sångknekt. Hon märkle färar uti den unge mannens ögon; hon hände sig rori, och stödjande sin hand på hans skuldra, tilltalade hon honom med sin Jjufvaste stämma: — Ni ångrar er, imet sannt, och ni begråter ert fordna lif? — Stackars Marie, svarade Fredrik, du kan ingenting begripa af denna revolution; du vet icke vill hvilken; grad förblindelsen har stigit hos. dessa menniskor, i dag föraktliga, men en kommande dag kanhända beklagade, emedan de på ett för