Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1844, sida 1

—— —— rosenröda läpparne. hvilkas kontur alleredan begynte att antaga en lätt anstrykning af det honom egna spirituella och sarkastiska löjet. Man soreställe sig honom med den nätta soten, den vackra siguren, det med konst, pudrade håret och med en fulländad kavaliers hållning. alldeles sådan som man kan vänta sig den, som såsom barn njutet sin edukation hos Ninon de IEnclos, som i sin ungdom talat med regenten, Hertigen af Orleans, säsom med en annan medlem af akademien, och som nu var ingenting mindre än uppvaktande kammarjunkare hos konungen och den förste episke skald i Frankrike, utan att tala om, att han alleredan började att gälla för den snillrikaste man Frankrike egt. Som Voltaire nu ville för botandet af ett stort ondt använda stora läkemedel, hade han, för att roa och muntra sin vackra beskyddarinna, medtagit sin Candide, Candide i egen person, eldig, skalkagtigt spefull, hvars sataniska sryntlighet liknar Rabelais satiriska raseri; Candide, denne besynnerlige hjelte, omkring hvilken alla menniskoslägtets olyckor och plågor upptorna sig, och Som, efter alt hafva varit allt, hvad en menniska kan vara, soldat, jesuit, rik, fattig, philosoph och lärare, slutar såsom alla män sluta, som gifta sig. Se, det var ett förträffligt medel mot en dams sjukdom; och alleredan vid de första bladen begynte Madame Pompadour, som icke generade sig för en simpel dödlig, alt falla i ett sådant skratt, att hon hvarken tänkte på sin sjukdom, eller på sitt ännu röda och svullna öga, eller på sin arm, som icke hade sin make i Frankrike, eller på sin bara, hvita hals, som hon på courdagarne viste för hela hofvet, men som ingen utom Ludvig XV sjelf fick lof att beskåda i enrum. Dessutom hade Madame Pompadour, förutan förnöjelsen af en för sin lifliga och pittoreska framställning utmärkt berättelse, äfven den outsägliga glädjen, att se den oböjlige Rousseau förlöjligad, honom, som hade