Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1844, sida 2

———————————————— —————————— på mig och — sedan hon nu gått ifrån mig, ölverfolls jag af en den förfärligaste ångest; amuletten brände som eld på milt bröst och jag kastade den ifrån mig. Det var icke möjligt att få någon vidare upplysning i denna sak, ty Annette försönk nu i yrande feberfantasier. — Sex veckor sväfvade hon uli en hotande lifsfara. — Slutligen tillfrisknade hon, men hon var än mera tyst och stilla till sitt väsende, än tillförene. Aldrig såg man henne munter och glad såsom andra barn vid hennes ålder, aldrig uppsteg löjet på hennes lappar, och, solkskygg, stannade hon hemma, då andra gossar och flickor, de vackra aftnarne, sprungo och lekte ute på ängen. Den gållika ångsten aterkom straxt, så snart man visade henne amuletten. Man kunde taga för säkert, ait den arma flickans hjerta var belastadt af en tung hemlighet, men alla bemödanden att förmå henne till att upptäcka densamma voro förgäfves. Många år voro förflutna. Annettes soräldrar voro döde och hade lemnat henne efter sig såsom ett sattigt faderoch moderlöst barn. Hon såg sig nödsakad att vandra till Brest och der söka sig tjenst såsom piga. Hon var numera uppvuxen till en fullkomlig skönhet. Den sina, etheriska gestalten, som alls icke harmonierade med den ställning i lifvet, ödet påbördat henne, det stora, själfulla ögat, den ljufva rodnadeu på hennes kinder gjorde på alla, vid första anblicken, ett djupt intryck. Men hennes kalla, slutna väsende skrämde bort menniskorna igen, ty det var liksom om glädjen var banlyst uti hennes närvaro. Således betraktade man henne med förvåning, såsom en gåtbild ur en främmande verld. Hennes matmödrar voro alltid nöjde med henne. Nu hade hon tjent flere år hos en Irländska, som i lång tid uppehållit sig i Brest för en tidsödande drocess. Efter rättegångens slut, som fördes om