Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1844, sida 1

— y 4 sälligvis kunna vara stadde? Huru skall en ljensteman kunna äläggas tillse, att, under hans frånvaro i tjensteärender, icke tillfälle till underslef yppas i hans eget distrikt, då distrikten i allmänhet äro så indelade, att det icke står i hans makt, att, äfven under sitt vistande i distriktet, förekomma brott emot tullförfattningarne? Man bör aldrig soreskrilva regler, som äro omöjliga att efterkomma, ty derigenom minskas vördnaden äfven för de lagbud, som äro verkställbara och nyttiga. Paragrafens slutlydelse borde väl således vara ---förmärkas, eller en misstänkt farkost der söker undanflygt, eller kännedom erhållits om den tillamnade olaglighelen. 2 4. Ilvad som här yttras om kronoslaggan bör väl äfven tillhöra 5:dje 2 och derstädes upptagas. — För öfrigt är denna 2 af största märklighet. En smugglarebåt, som icke lyder och ej kan upphinnas, skall prejas med två skarpa skott, dock med det uttryckliga vilkor all icke träffas. Till hvad tjenar det då, att skotten äro skarpa? Den skillnad måste vara omätligt fin, hvilken besticker sig emellan verksamheten af ett skott utan kula, och af ett dito med kula, som icke får räka. Intet skott, eller trettio sådana som paragrasens, göra på smugglaren precist samma verkan; ty lurendrejarne äro i allmänhet så härdade sällar, att explosionen frän en bössa, eller en liten nickhake, om en sådan skulle finnas om bord på tulljaklen, alls icke utöfvar något inflytande på deras nerver. Också är bemälie 4:de den, af hvilken de göra mest åtlöje. Så länge de ej så träffas af någon kula, lägga de icke heller bi, om de halva. något att befara, förrän tulljagtens bätshakar äro om bord hos dem, hvilken manover de dock, i anseende till: deras ytterst snabbseglande farkoster och deras öfverlägsna skicklighet i sjämansyrket, högst sällan behöfva srukta. I stället att verka till nytta, verkar 2:n sålunda just motsatsen, ty tjenslemannen, som är förbjuden att rigta sitt skott sä, alt det träffar, förlorar derigenom öfvertaget och tviflar om hela författningens allvar, då deremot lagbrytaren, som vet sig skyddad för all fara och porten, genom sjelfva det reglementariska stadgandet, för sig öppnad till undflygt, vinner en dierfhet och elt öfvermod, som styrka honam i hans o. lofliga forehafvanden. Det skulle dock tyckas som om en motspänstig smugglare icke vore värd mera konsideration, än hvarje annan lagbrytare, som gripes å bar gerning. Hvarföre icke då göra lagstadgandet sådant, att det leder till ändamålet? Männe af fruktan, alt i oträngda mål förspilla menniskolif? Möjligtvis. Men blodsutgjutelse skulle sällan eller aldrig komma i fråga, om smugglaren med full säkerhet visste, det han, i händelse prejskotten från kustbevakaren icke af honom atlyddes, hade att vänta en laddning rånnkulor om bord på sin farkost. Denna visshet skulle en gäng för alla betaga honom all lust att undfly och blottställa sig för vådan af en dylik påhelsning. En stor mängd kontraband, hvilken nu, till följe af det illusoriska stadgandet uti ifrågavarande paragraf, sauveras, skulle då i stället gå förlorad för smygbandlarne, och antalet af så väl dem, som deras handtlangare, till stor fördel för staten, betydligen inskränkas. Ått tulltaxan, innan 2:s lek ölversinge till allvar, borde i många afseenden nedsätsas och de orimliga sörbuden for importen af varor. som dock i landet förbrukas, upphäsvas, följer af sig sjelft och behöfver sålunda här, till undvikande at missförstånd, endast antydas. Hrägavarande 2 omtalar ej heller med hvad slags skjutgevär skott skola lossas. Icke med ett enda ord omförmäles i densamma med hvad slags vapen jagtuppsyningsmännen skola vara försedde — om de skola begagna puslert, hagelbössa, studsare, muskedunder eller nickhake. Prejskottet srån en liten kanon har dock ett helt annat ljud, än knallen från en fickpistol eller en fogelbössa, skulle vi förmoda. Ett reglemense, som skall tjena till elterrätlelse, bör sJijof Ar