Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1844, sida 2

ö ö ————— — mera och ju närmare samhalls-individerna plig mma i beröring med hvarandra, desto mera hos vecklar sig det demokratiska elementet i sla-frör n, emedan den närmare heröringen bland ani de Ä ofelbart skingrar den nimbus, som under mår lernas längd omtöcknat aristokrati och hierarplig i. Man behöfver således icke vara särdeles mi: arpsynt för att inse de sannskyldiga motiver-. till till vissa högvördighelers stretande mot den. 1 I:männa meningen, som högt fordrar solkbildifrå ingens utstråckande så langt som mojliat. De roy se nemlizen, att då en allmännare intellektuel stö ildning hinner genomtränga massan al natiovit en och hinner göra den mera homogen, då är no ct också förbi med aristokratiens och hierarpit iens sötebrödsdagar, förbi med hvarje s en af nit illigbet i det skål som man, redan sange nog, säs yrt på tungan så ofta fråga uppstått om att lilllik tkänna ev stor del af folket en den obestridli-les en tillkommande rätt, nemligen alt inom naho ionalrepresentationen deltaga i landets styrelse. lig Men om de store i landet insett, att solkbildm: ingen med säkerhet skall på deras rike göra fis n ända, så har folket sjelf icke mindre kommit. ti ill denna insigt. De gyllene tiderna torde sä-jar edes väl svårligen för adel och prester mera va terkomma, huru envist de än arbeta mot ka idsmedvetandets och tidslordringarnes påtränpe zande ström. Bonden har genom en dyrköpt Fre srlarenhet lärt sig att han behöfver något anri nat, än alt kunna plöja sådrens jord, för att sa nå sitt värde såsom statsborgare och mennipe ska erkändt; och hvad svenska bondens dyrm köpta ersarenhet lärt honom, det ser det i si sanning ut, som om han skulle vara sinnad fa alt göra sig till godo; ty sällan har väl Bonri deståndet med mera ilver och allvar än vid ägå nu pägående riksmote yrkat, att staten skall y. gora något genomgripande för folkbildningens fr befordrande, och är det alt hoppas, att sedan n hanan en gång är betrådd, att Bondestandet åZ och andra sosterlandets vänner ej skola stanna, förrän målet är bunnit. C Men för att emancipera massan af solket från s ett tryckande beroende af de lyckligare lottade 2 samhällsklasserna, erfordras icke blot att jemnaal missförhållandet emellan det egentliga solbet och o andra samhällsklassers bildning i intellektuellt h hänseende; dertill erfordras att en man al lolyu ket i folkskolan utbildas äfven i andra rigtnin5 gar, så att ban läres, alt hans storsta åra ar y att sjelf redligen förvärfvas och sedan senom a en ändamålsenlig undervisning i den folkskolans af4 delning, som vi vilja kalla arbetseller slijd-i skolan bringas på den punkten, der han sa q mycket som möjligt år sig sjelf nog, och att ( ( — han på ett för sig sordelaktit sätt och till betryggande af sitt oberoende kan använda den tid då ban antingen ickejär sysselsatt vid jordbruket eller icke hos sig känner någon hag att låsa eller forstro sis. B På denna vigtiga del af solkundervssninaen, bar bondeständets representanter ännu ej fallit med sin uppmärksamket och de som onsha solkmassornas fördummande och som önska at 8 länge som mojligt hålla allmogen i ett, bade intellektuelt och ekonomiskt beroende, skola nog akta sig alt derpa hänleda den. Iy är uppmärksamheten. blott en gang fästad vid arhelsskolans nödvändighet och nytta; så torde det sedan hålla svårt att äter afleda den deri. från. Ty mera i ögonen fallande han väl ingentig vara än nyttan och nödvändigheten för allmogen att förvärfva så mycken individuel särdighet i slöjdande och handarbeten som möjliet. årbetsskolan, såsom en afdelning af lollskolan, skulle också icke bidraga sa litet att befordra det uppvexande slägtets fysiska nytta enär den i alvexling med stillasittande, hade kroppsrörelsen vid slåjdandet såsom surrogat för den vid barnaupplostran, då ytterst nodvendiga gymnastihen, hvilken väl också då medel kunna anskaffas borde införas vid hvarje solk— ——————— skola. Tyskland har på icke så få ställen att uppsa dylika, som de ofvannämnde arbetsskolorna, och införandet af arbetsskolan i sammanhang med folkskolan, har redan utomlands vunnil det största erkannande, hvilket beller icke kan i ringaste måhn förundra någon, som genom att se en smula in i framtiden, kommit till osfvertpgelse om, att endast en alla samhällsklassernas är utsträkta verksamhet skall hunna ckafsa erforderligt bröd åt alla. Nen om arbelsskolan nödvändig, såsom en det af den vanliga folkskolan, så är den det i mycket höere erad, såsom en del al sattiagsholan och det af just samma, eburn ytterligare bev ekande skål. Ty ju fattigare dagaharlen är desto storre personsiz skicklighet behöfver han för att kunna Tremigen försörja sig och de sina utan all beu n )— !, hasva falla satsiaväsendet till last eller också behöfva sälja sitt oberoende till någon bättre lottad samhälsmedlem, och sålunda nära nog nedsjunka till slaf ifrån att vara en fri stalsborgare. Denna frågas betydenhet faller utan svårighet n!en hvar i ögonen som har vilja och förmåga