Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1844, sida 2

ut en frånvaro af illusion hos skådespelerskan, vilket dock under styckets tortgang på ett tilledsställande sätt ändrades. Lihaledes skulle van mot hennes stwmma spel i scenen med laude Frollo i sängelset kunnat anmärka, alt et var nog litet skiftande och nuanceradt: men enna anmärkning bör då i första rummet draba Herr Andersson, som, genom sin monotonie denna scen, ej gaf anledning till en mera tydg nuancering a Fru Wilsons sida. Men då vi nsett oss böra för sullständighetens skull göra Zi fvanstaende anmärkningar, vilja vi dock dervid iv: afva sogat den försäkran, att Fru Wilssons i så se inga måhn förselade det rätta, att det ersor-Ast rades elt ganska theatervandt öga för att sela: et felande. Deremot lag det, för en hvar med p undt omdöme, klart i en dag, att Fru Wilsson v öfrigt återgaf den svåra rölen med en ovanlig v rad af siuhet och skiftning. Hvem som hade ojet att se henne skulle det väl bafva undlallil, ja uru olika och burn vid båda tillfällen sanntan Tu W. uttryckte den sinnesrörelse, som borde enomila Esmeraldas varelse, då Claude Frollo C förmodat stod vid hennes sida först utanför n Vötre-Dames portal och sedan uppe på platford nen, då Ziguenarne stormade mot kyrkans port. di id det första af dessa tillfällen var Esmeralda h veredd på döden, ty Phebus, ahennes solo, var 6 redgängen i det tysta dunklet. Hennes räkning: fi ned verlden var afslutad, hon tillhörde den Is ned ingen af sina önskningar eller förhoppninvar mera. Också var anblicken af hennes pläoande, af denne Clande Frollo, hennes älskings mördare, blott som en snabbt sorbiilande bugga, Hvilken ett ögonblick liksom förmorhale det klarnade sinnets grund. Detta bade Fru Wilsson sannt uppfattat och återgaf sin tanke ovanligt vackert; den rörande stillheten rubbade hon endast så mycket som just jemnt var nödvändiet. Helt olika var deremot mötet på kyrkans platform — hon visste då att PhHQbus lesde och detta medvetande sangslade hennes själ ater vid lifvet; också mötte hon Claude Frollo sullt inom tidens gräns med all den fasa och förskräckelse, som en varelse måste känna, hvilken midt i lisvet möter en skepnad från underverlden. — Fru Wilsson var här lika sann som i den förra situationen. om utrymmet det medgäfve, skulle det varit oss ett stort nöje att scen för scen solja skådespelerskan hela Dramat igenom, men vi mäste, trots denna önskan, inskränka oss till det redan sagda, endast med tillsogande af vär tacksamhet för den verkliga konstnjutning, Fru: W. genom sitt spel i denna röl skänkt oss. j Claude Frollo är en fanatiker både såsom catholsk prest och älskare. Han år stundom det ena och stundom det andra, och vill alltid, till hvad: pris som helst, förstöra det som är hans sanatism obehagligt. Han är en verklig personilikation al skenhelighetens och en tydlig bild af de: resultater, som härflutit af det katbolska presterskapets coelibat. En hemlig eld brinner under den yttre helighetens kåpa och gör honom till en Janus. I hemlighet och undandragen verldens blickar — häftig, lidelsesull, ja våldsam och i stånd till: allt — inför verlden stilla: aktande på sina pligter och högtidlig. Rolen är svar nog, och sordrar en skådespelare, som kan inlägga nerv och energie i silt föredrag både vid ömma och vid skakande situationer, och som dessutom sförstar alt på ett tydligt sätt modulera, da aktionen: skulle gå öfver från den ena motsatsen ini den andra. Enligt vår åsigt lyckades Hr Andersson ej all lösa sin uppgift och detta troligen derföre alt skådespelarens individuella karaktör ej kan! förlika sig med Claude Frollos, måhäuda att Ur, Anderssons tanke varit förmycket sysselsatt med den katholska presten, för litet med menniskan Claude. Frollo, och hämta vi stöd för denna vär sormodan deraf, att Hr Anderson steg med samma högtidliga långsamhet in genom fönstret för att. mörda Phoebus, som han träder utom NötreDames portal för att såsom prest tala med den till döden dömda pernitentiären Esmeralda. IIr Anderssons intuitiva illusion låg synbarligen under för en bestämd tanke — Han glömde för litet I dekorationerne och sin costume. Med detta är dock icke sagt att Hr Andersson efter sin uppfattning spelade rölen illa tvertom hade han flere under dessa förhållanden rätt lyckliga momanger Ringaren i Nötre-Dame Quasimodo den vanskaplige hrymplingen med den vackra själen spelades af Ir Broman, och af det sätt på hvilket detta parti atergass häuta vi en ny anledning all värdera Hr Broman såsom scenisk artist. Rölens glanspunkt är scenen på Nötre-Dames platform och denna scen gaf Hr Broman med elt så ösverlägset mästerskap, att vi knappt vänfat att på en landsortstheater få se något dylikt. ben blida tacksamhets-känslan och sorgen strömmade i all sin skönhet och mildhet från de vanskapliga läpparue och gjorde ett oåndligen rörande intryck; liksom författaren väl knappast tänkt sig Quasimodo försärligare an IIr Broman framställde honom för åskådaren i den stund han uppsordras till handling af den förmodan att 2 a s2 (222 —— D OZ z —